Jag läste just ett citat av Iris Murdoch:
“It is always a significant question to ask of any philosopher: what is he afraid of?”
Det är klockrent. Nyckeln till att förstå en politisk filosof är ofta att försöka finna vad denne är rädd för. Och alla är inte lika explicita som Hobbes.
Man kan naturligtvis skilja filosofer inte bara utefter vad de är rädda för utan också vad de hoppas på. Och en grundläggande distinktion är mellan de filosofer som främst drivs av hopp och de filosofer vars starkaste motivation är rädsla.
De flesta tänkare har naturligtvis både ett skräckscenario och ett paradis. Men frågan gäller vad deras ansträngningar främst syftar till: att uppnå den ljusa framtidssamhället eller att undvika mardrömmarna.
Texten där jag hittade Murdoch-citatet var för övrigt en text om Alexis de Tocqueville. Hos honom är denna dimension extra tydlig.
Se Arthur Goldhammer, The Rhetoric of Hope and Fear in Tocqueville’s Democracy.
Relaterat: Judith Shklar, ”The Liberalism of Fear”, ”The party of hope” vs ”The party of memory”
Björn Östbring 