Anteckningar om Raymond Geuss ”Philosophy and Real Politics” #1

Anteckningar om Raymond Geuss bok Philosophy and Real Politics. Boken är en reviderad föreläsning, vilket tyvärr märks. Som så ofta med denna typ av texter så lyckas inte föreläsningens engagemang och kraft överföras till papper. Kvar blir bara det höga tonläget. Det märks framförallt när Geuss kritiserar Nozick och Rawls.

Här nedan följer en sammanfattning av bokens introduktionskapitel.

Bokens huvudfiende är det kantianska sättet att bedriva politisk filosofi. Geuss börjar med att särskilja två läsningar av sloganen ”Politics is applied ethics”. Den ”anodyna” läsningen (som han själv skriver under på) har som huvudtanke att politik – och studiet av politik – ”is not and cannot be a strictly value-free enterprise, and so is in the very general sense an ‘ethical’ activity” (s.1). Det går aldrig att förstå politiskt handlande om man inte tar hänsyn till den etiska dimensionen, dvs till aktörernas idéer om det goda livet, om vad som är tillåtet, önskvärt, och vad som till varje pris bör undvikas (s.2).

Den andra läsningen är ”the ‘ethics-first’ view”. Geuss erkänner att detta är vad som normalt menas med ”Politics is applied ethics” – och i det kan jag instämma i så hög grad att jag ställer mig frågan varför Geuss krånglar till det genom hävda att hans egen vision av politisk filosofi trots allt utgör en läsning av ”applied ethics”. (Jag misstänker att det beror på att han vill markera inte bara mot kantianismen utan även mot vissa antaganden bakom den positivistiska statsvetenskapen.) Hursomhelst, det synsätt som Guess vill kritisera är framförallt ”a theory about where one should start in studying politics, what the final framework for studying politics is, what it is reasonable to focus on, and what it is possible to abstract from” (s.6).

The view I am rejecting assumes that one can complete the works of ethics first, attaining an ideal theory of how we should act, and then in a second step, one can apply that theory to the actions of political agents. As an observer of politics one can morally judge the actors by reference to what this theory dictates they ought to have done. Proponents of the view I am rejecting then often go on to make a final claim that a ”good” political actor should guide his or her behaviour by applying the ideal theory. The empirical details of the given historical situation enter into consideration only at this point. ”Pure” ethics as an ideal theory comes first, then applied ethics, and politics is a kind of applied ethics. (s. 8-9)

Geuss bok presenterar en politisk filosofi vars antaganden är helt motsatta ”ethics-first”. I introduktionen sammanfattar han detta slags filosofi i fyra punkter:

1. Politisk filosofi måste vara realistisk: den bör inte i första hand bry sig om idealt handlande utan om ”the way the social, economical, political, etc., institutions actually operate in some society at a given time” (s.9).  Den fokuserar på människors verkliga handlande och dess verkliga skäl. Detta innebär inte automatiskt en krass materialism, utan endast att människors ideal bara räknas i så måtto som de de facto påverkar handlandet.

”[Even] illusions can have effects. The realist must take powerful illusions seriously as factors. […] This is compatible with seeing through them, and refusing steadfastly to make them part of the cognitive apparatus one employs oneself to try to make sense of the world.” (s.11)

2. Politisk filosofi rör i första hand ”actions and the contexts of action, not about mere beliefs propositions” (s.11).

3. ”Politics is historically located: it has to do with interacting in institutional contexts that change over time, and the study of politics must reflect this fact.” (s.13) ”If one thinks that understanding one’s world is a minimal precondition to having sensible human desires and projects, history is not going to be dispensable.” (s.15)

4. ”Politics is more like the exercise of a craft or art, than like traditional conceptions of what happens when a theory is applied.” (s.15) Detta är kopplat till Geuss’ fokus på handling, och att handlingar sker i kontexter som förändras. Just att möta förändring, att handla i en ny situation, ger innebörd åt begreppet politisk konst (art/craft) i jämförelse med politik som tillämpning av handlingsregler.

One of the signs that I have acquired a skill, rather than that I have been simply mechanically repeating things I have seen others do, have been applying a handbook, or have just been lucky, is that I can attain interesting and positively valued results in a variety of different and unexpected circumstances. A skilful painter can produce an appropiate image even using newly created materials that have never before been used for this purpose. (s.15-16)

Efter sin sammanfattning av de fyra punkterna påpekar Geuss att han medvetet har undvikit att skilja mellan deskriptiv teori och ”pure normative theory”. Detta är just en av hans poänger. Men ”Kantians, of course, will think I have lost the plot from the start.” (s.16) Bokens ringa omfång gör det dock omöjligt att vara heltäckande. Dessutom:

It also cannot aspire to change the minds of people who already have firmly fixed settled opinions on how political philosophy ”must” be done. Rather, the most it can hope to do is address people who occasionally had similar thoughts already themselves or those whose views are for one reason or another unformed or unsettled. To them it wishes to suggest the possibility that there might be a viable way of thinking about politics that is orthogonal to the mainstream of contemporary analytical political philosophy. (s.18)