Ur essän Subversive Genealogies av Judith Shklar (finns i boken Political Thought & Political Thinkers). Essän handlar om myter och dess politiska användning. Främst om Hesiod, Rousseau och Nietzsche.
”In the modern age the rejection of the notion of original sin created a host of [such] painful puzzles. If men were inherently good and destined for happiness, why was their historical existence so uniformly miserable? The question of the origins of universal suffering, and the need to affix the blame anew, became tormenting again.” (s. 141)
Den som starkast kände detta behov, skriver Shklar, var Rousseau. Hans sekulära version lade skulden på ojämlikheten, eller för att gå ett steg tillbaka i kedjan: äganderätt, arbetsdelning, familjeliv. En avgörande skillnad i strukturen hos R’s myt jämfört med bibeln är att det inte finns något syndafall, eller rättare sagt inget självförvållat syndafall i stil med äppelätande. Hos R är det i och för sig ”samhället” som är den stora boven. Men de steg som för människan ut ur paradiset är tillfälligheter orsakade av naturliga omständigheter. Shklar: ”The first steps out of nature are due to accidents of nature. Men move to new areas, which require more adaption. Learning begins.”(s. 145) Hos Rousseau är tanken, enligt Shklar, att: ”Man may be one of nature’s mistakes, but he is not a sinner. There is no fall of man.” (s. 144)
Annat inlägg om samma text
Björn Östbring 