Anteckningar om Raymond Geuss ”Philosophy and Real Politics” #2

[Den första bloggposten om Philosophy and Real Politics finner du här]

Efter introduktionen ger Raymond Geuss en mer utförlig sketch av sin realistiska ansats. Hobbes är naturligtvis startpunkten.

What I wish to call ”the realist approach to political philosophy” develops this basically Hobbesian insight. It is centred on the study of historically instantiated forms of collective human action with special attention to the variety of ways in which people can structure and organize their action so as to limit and control forms of disorder that they might find excessive or intolerable for other reasons. This is a historically specific study if only because the concepts of ”order” and ”intolerable disorder” are themselves variable magnitudes. (s.22)

(Not: kanske värdefullt att här använda distinktionen mellan ”concept” och ”conception”?)

Uppfattningar om ordning och kaos varierar: att fritt kunna köpa ett skjutvapen betraktas som en viktig frihet av vissa men anses vara oacceptabel anarki av andra.

One person’s disorder is sometimes another’s freedom […] The variation in the perception of what counts as ”order” or ”freedom” is often itself a source of tension between individuals and groups. (s.22-23)

Geuss utvecklar sin realism genom att diskutera tre frågeställningar, som han döper efter Lenin, Nietzsche och Weber (s.23). Mest intressant fann jag Webers fråga, den om legitimitet. (Frågan har en lång historia, skriver Geuss, men i sin moderna form är den klarast uttryckt hos Weber (s.34))

The legitimatory mechanisms available in a given society change from one historical period to another, as do the total set of beliefs held by agents, the mechanisms for changing belief, or generating new ones (newspapers, universities, etc.), and the forms of widely distributed, socially rooted, moral conceptions. These are all important of what makes a given society the society it is. When the pope crowned Charlemagne emperor in AD 800, this legitimising act had a very significant political consequences; nothing comparable would have been possible in AD 80, or in 2008. Partly the reason for this is that there is no emperor in 2008, but partly it is that in AD 80 the very idea of the man called ”the pope” dispensing political legitimation would not have made much sense to anyone then alive. If one wants to attain a moderately realistic understanding of why a society behaves politically in a certain way, one will have to take account of the specific way the existing forms of legitimation work. There is nothing ”realistic” about closing one’s eyes to the fact that such warrants exist and are taken seriously. (s.35-36)

(Not: jfr. med Bernard Williams’ ”basic legitimation demand”)

Geuss går sedan vidare med att diskutera olika ”Tasks of Political Theory” (s.37). Han pekar ut fem: undertanding, evaluation, orientation, conceptual innovation, ideology. De två sistnämnda ger Geuss mest utrymme. Själv väljer jag här att sammanfatta idéerna gällande ”conceptual innovation”, begreppsinnovation.

Politiska aktörer möter olika slags problemsituationer. I många fall har man en klar bild av vad man vill åstadkomma, så att problemen i grunden är instrumentella. I andra fall utgörs problemsituationen av att man är osäker på vilket av ett flertal av långsiktiga alternativ som egentligen är bäst. Här krävs utvärdering och eventuellt diskussion angående vilken standard gentemot alternativen ska dömas. Ett tredje fall är de genuint ovissa problemsituationerna; problemet i sig är inte urskiljbart förrän man har hittat ett eller flera möjliga svar. Politiker och medborgare…

can be at a loss what to do or fail to know what they want because they are confused about what is wrong or what the problem precisely is. They do not understand the situation in which they find themselves, and so don’t even know what they should be looking for. (s.43)

Det är i detta läge som politisk teori kan vara till hjälp. Den kan skapa nya tankeverktyg och begrepp som kan få de övriga aktörerna att få grepp om problemet. Det främsta exemplet, skriver Geuss, är det tidig-moderna uppfinnandet av begreppet ”staten”(s.44). Detta var en ”abstract structure of power and authority”, avskiljd både från folket, fursten, aristokratin och de andra välbekanta begrepp som användes för att beskriva den politiska verkligheten. En sådan innovation utgör ett svar på den tredje typen av frågor.

En sådan innovation är inte endast en introduktion av en term för en redan existerande företeelse, ”because using these concepts represented as much an aspiration as a description. (s.45)

It is also the case that merely using the concepts did not by itself, without the assistance of real social forces that actually act in history, bring any state into existence; neither concepts nor theories realise themselves. (s.45)

De har dock effekter på världen.  Vissa innovationer ”take hold”; de strukturerar människors tankar, föreställningar och förhoppningar. Och när detta sker kan dessa begreppsliga innovationer ”imprint themselves on the world”. (s.46)

(Exempel på (i nuläget) misslyckade innovationer: Fuhrerprinzip, proletariatets diktatur, falanstärer. Geuss beskriver ”demokrati” som en term, myntad ”sometime in the midst of the sixth century BC, which was politically active for a couple of centuries, and was then put away on a shelf for two thousand years to be resurrected and redefined out of all recognition in the early twentieth century”(s.46))

Om relationen mellan problemsituation och begreppsliga innovationer:

In many of the cases of conceptual innovation that I have in mind, creating the conceptual tools is a precondition to coming to a clear understanding of what the problem was in the first place. It is very difficult to describe the transition after it has taken place because it is difficult for us to put ourselves back into the situation of confusion, indeterminacy, and perplexity that existed before the new ”tool” brought clarity, and this means it is difficult for us to retain a vivid sense of what a difference having the concept made. (s.48)

(Min första reaktion till detta stycke var att det motsade sig själv eller innebar en total skepticism: man kan inte riktigt veta något innan, men inte heller efter innovationen fått fäste. Läser man en gång till tycks det dock bara säga att innan lösningen kan man inte riktigt få grepp om problemet, och att efteråt kan man inte riktigt få grepp om lösningen.)

Om staten som begrepp:

In interesting cases, like ”the state”, introducing the ”concept” requires one to get people not merely to use a certain word, but also to entertain a certain kind of theory, which has a strong ”normative” component. You don’t ”have” the concept of the state unless you have the idea of a freestanding form of authority, and the idea of authority requires some appeal to notions like ”ought” or ”should”. You do not automatically have a state when some group in fact completely controls the use of violence within a territory–if you did, every group of successful kidnappers would constitute a ”state.” Rather, a state exists only if enough people think they ”ought” to obey the orders of some person or designated group of people, in the right sense of ”ought.” […] Characteristically, the concept ”the state” is introduced together with a theory about the nature and the source of the authority which the abstract entity that is so named is supposed to have. (s.44-45)

Att Geuss här poängterar de normativa aspekterna har inte så mycket att göra med frågan om den politiska teorins ”uppgifter”, men stycket är symptomatiskt genom det starka betonandet av att begrepp är genomsyrade av normativa uppfattningar, legitimeringsförsök, och ”verksamma illusioner”.