A Kind of Compulsion, The Complete Works, vol. X, artikel 79, s. 117-9.
Orwells första publicerade text behandlar censur och prydhet. Den publicerades i Henri Barbusse’s tidning Monde den 6 oktober 1928 (Orwell då 25 år gammal).
Vid denna tid granskas alla föreställningar av en censor som kan förbjuda eller kräva ändringar ifall det finns risker för ”den allmänna moralen”. Böcker granskas inte i förväg men kan dras in i efterhand.
Det konstiga är, noterar Orwell, att censuren i stort sett bara gäller nyutkomna verk. Shakespeare, Swift och Smollett hindras inte trots deras ”coarseness”. Den fråga som intresserar Orwell är dock den förändring som måste ha skett i det engelska sinnet under de senaste 150 åren. Smollett var grov och skamlig, medan hos Walter Scott och Jane Austin ”who only wrote some sixty or seventy years later, coarseness has completely disappeared”.
What happened so suddenly and so strangely to the English mind? What explains the surprising difference between Smollett and his disciple, Dickens, who was writing less than a century later?
To answer these questions, we must remember that there was hardly any literary censorship in England until the eighteenth century, except for the short puritan regime in the seventeenth century; and when we consider this it seems reasonable to conclude that the industrial revolution, which brought the puritan merchants and factory-owners back into power, was the reason for this sudden growth in prudery. The puritan middle class was certainly just as prudish in 1750 as it was in 1850 or as it is today, but with less political power it was unable to impose its opinions on the public. It is impossible to prove the truth of this explanation, but it does fit the facts better than any other.
Förklaringen till att äldre litteratur inte förkortas eller redigeras, varför inte Shakespeare behandlas som James Joyce, är ”the snobbish regard for an established reputation”. (not: jag har för mig att Orwell upprepar denna tanke efter att hans böcker beslagtas 1939, eller om det var 1940. Åklagaren visar förståelse för att en författare kan ha rimliga skäl att besitta vissa förbjudna böcker och skickar snällt tillbaka Chaucer – men inte Henry Miller, vilket Orwell förklarar i ett brev till en vän som önskade låna boken ifråga, bevisar att Miller ännu inte är etablerad.)
Situationen år 1928: ”Today it is illegal to print a swearword, and even to swear.” Men det är på väg att bli bättre, ”we can already see a little more freedom for the written word than there was fifty years ago.”
Så här åttio år senare är artikelns avslutning intressant.
If a government dared to abolish all moral literary censorship we should find that we have been ill-used for decades by a smallish minority. And a century after its abolition we can be sure that the strange institution of moral censorship in literature would seem as distant and as fantastic as marriage customs in Central Africa.
Projekt: The Complete Works of George Orwell
Björn Östbring 