Angående det brittiska förslaget om poängsystem för medborgarskap

Angående det brittiska förslaget om poängsystem för medborgarskap. Spontant känns medborgarskapstest betydligt mer hedersamt. Tanken på att springa runt och samla poäng på olika aktiviteter, och att ha tjänstemän flitigt notera, känns inte så lockande. Påminner lite om sådana där personliga träningsprogram man kan få av en gyminstruktör – det är bara att pricka av: magövning, 20 repetitioner; 3×15 på tricepsmaskinen; avsluta med stretching”.

Håkan Boström i DN är kritisk. Han tar sikte på principen om att medborgarskap inte bör villkoras: ”Rättigheter och skyldigheter hör ihop. Det är ganska okomplicerat inför domstolarna och på marknaden. Men är det lika självklart att staten ska kunna villkora våra rättigheter, inklusive något så grundläggande som medborgarskap […]?”

Det knepiga här är att ”våra” rättigheter antas vara a priori existerande, så att det låter som att staten i efterhand ”villkorar” dem.

Man kan i detta sammanhang notera hur dubbeltydigheten hos uttrycket ”medborgarskap är en rättighet”. För medborgarskap består av en samling rättigheter (och skyldigheter), men det är en annan fråga huruvida det är en rättighet att vara/bli medborgare. Dvs huruvida det är en rättighet att få ta del av dessa rättigheter. Det låter kanske självklart när man påtalar detta, men ibland görs betydelseglidningar i debatten.

Vi kan skilja mellan två typer av politisk ojämlikhet. Villkorat medborgarskap i första bemärkelsen skulle innebära, exempelvis, att bara en viss grupp (av medborgarna) skulle ha rätt att söka politiska befattningar, även om alla förvisso har rösträtt. Vi skulle bokstavligen tala om ”andra klassens medborgare”. I den andra betydelsen kan vi tänka oss ett vanligt modern medborgarskap som är jämlikt – alla medborgare har samma rättigheter, rösträtten är inte viktad (efter inkomst eller stånd), osv – men där det finns mer eller mindre långtgående krav och villkor som måste uppfyllas för att bli/vara medborgare. Här är medborgarskapet villkorat i en helt annan mening. I stället för att samhället består av olika klasser av medborgare, består det i detta fall av medborgare (som är sinsemellan politiskt jämlika) och sedan andra klasser av samhällsmedlemmar (om vilka det vore bokstavligt fel att kalla ”andra klassens medborgare”.)

Det är inte alls absurt, vilket dock Boström antyder, att en politisk samfällighet, särskilt om den i grunden är demokratisk, kan bestämma villkoren för inträde i densamma. Om jag reser till Portugal och knackar på dörren – bör jag då bli förnärmad ifall de nekar mig medborgarskap? Bör jag uppröras över att den portugisiska staten, som tillåter att jag bosätter mig, ställer lite högre krav på mig för få bli en del av deras politiska gemenskap?

Däremot strider det mot vår egalitära sensibilitet att ha ett samhälle med bestående politisk ojämlikhet. En majoritet kan inte utesluta en bestående minoritet utan att bryta mot demokratiska ideal.

Det är på denna skala vi måste balansera. Medborgarskap är förenat med vissa krav, skyldigheter, samstämmighet om vissa grundprinciper. Samtidigt kan vi inte i ett modernt samhälle ha en stor klass av politiskt uteslutna människor.

(Not:

Boström avslutar med en hänvisning till antiken:

För de gamla grekerna var saken klar. En fri man har rätt att delta i styret av staten. Resten är slavar.

Detta är helt enkelt fel. Grekerna hade en tredje kategori: metoiker. Dessa var immigranter från annan stadsstat. De var permanenta invånare – men varken slavar eller medborgare. De hade (nästan) samma juridiska rättigheter, men inte medborgarens politiska dito. (jfr. ”denizen” i engelsk common law))

Paulina Neuding i SvD noterar den faktiskt ganska betydelsefulla detaljen i det brittiska förslaget att ”systemet skulle bara gälla invandrare utan asylskäl, och skulle alltså inte påverka flyktingar eller anhöriginvandrare.” (denna skillnad skulle jag tro motiveras av en kontraktuell idé, dvs skilda krav på immigranterna kan motiveras utifrån de förutsättningar under vilka de immigrerar. ) Och skriver vidare:

Däremot är [immigrationsminister Phil Woolas] oro för brist på hängivenhet inte obefogad. Det terrorhot som hänger över Storbritannien härrör knappast bara från extremister utifrån, utan från första och andra generationens invandrare som känner avsky inför de värderingar som bär upp det brittiska samhället. Det visade inte minst terrorattentaten mot Londons lokaltrafik för fyra somrar sedan. Och när islamistiska Londonbor protesterade mot de danska Mohammedkarikatyrerna med budskap som ”Freedom go to hell” och ”Prepare for the real Holocaust”, blev det uppenbart att två värderingssystem stod mot varandra även i Storbritannien.

I Nederländerna har man inget poängsystem för medborgarskap. Där får nyanlända invandrare å andra sidan numera se en film med kvinnor som solar topless och män som kysser varandra. Det finns naturligtvis holländare som tycker att det är förfärligt med homosexuella. Däremot tycks inställningen till homosexuella skilja sig påtagligt mellan infödda holländare som grupp, och gruppen invandrare från den delen av världen där homosexualitet fortfarande är straffbart.

Detta är något som europeiska liberaler måste hitta ett sätt att förhålla sig till. Europa har en stor invandring från länder där synen på demokrati, individens frihet och mänskliga rättigheter generellt skiljer sig radikalt från den som gäller här. En generös invandringspolitik måste kombineras med strategier som innebär att vi inte i längden behöver kompromissa med andra liberala värderingar.