Martha C. Nussbaum, ”Patriotism and Cosmopolitanism”, i Twentieth Century Political Theory, Second edition, (ed.) Stephen Eric Bronner, Routledge, 2006, s. 159-167.
In Richard Rorty’s and Sheldon Hackney’s eloquent appeals to shared values, there is something that makes me very uneasy. They seem to argue effectively when they insist on the centrality to democratic deliberation of certain values that bind all citizens together. But why should these values, which instruct us to join hands across boundaries of ethnicity, class, gender, and race, lose steam when they get to the borders of the nation? By conceding that a morally arbitrary boundary such as the boundary of the nation has a deep and formative role in our delberations, we seem to deprive ourselves of any principled way of persuading citizens they should in fact join hands across these other barriers. (s. 165)
Den sistnämda invändningen är onekligen intressant.
På den första frågan är väl det teoretiska svaret: en skeptisk/realistisk/humeansk syn på moralfilosofi och moralpsykologi. Samt idén att denna ”artficiella” gemenskap, pace kosmopolitiska optimister, eventuellt är vad som krävs för att de mer partikulära gemenskaperna ska kunna överbryggas. (Det är nog därför jag blir varm om hjärtat när jag ser den svenska fanan vaja från falafelkiosken här i kvarteret.) Samt farhågan att under skalet på den tunna kosmoplitiska gemenskapen kommer ofrånkomligen en aggressiv etno-nationalism att växa upp. Nationalismen hotar alltid, den är som en ”bent twig” (Isaiah Berlins ord) – och en liberalt manipulerad nationalism är isåfall att föredra.
Relaterat: Filosofens rädslor
Björn Östbring 