The Cambridge Companion to Tocqueville
Cheryl B. Welch (red.)
Cambridge University Press, 2006, 460 s.
ISBN: 0-521-54996-5
Redaktören Cheryl Welch citerar i volymens introduktion en av de medverkande författarna, Jon Elster: ”En generation tillbaka i tiden hade det förefallit absurt att betrakta Tocqueville som 1800-talets största politiska tänkare. Nuförtiden är det inget ovanligt med detta synsätt”. Denna pånyttfödelse har inneburit en kraftig ökning av andrahandslitteraturen. Målsättningen med The Cambridge Companion är att spegla mångfalden i den senaste forskningen om Tocqueville.
För teoretiskt intresserade läsare framstår förmodligen ”Tocqueville, Political Philosopher” som volymens titelmässigt mest löftesrika bidrag. Men innehållsmässigt överträffas den faktiskt av en uppsats om översättningsproblem. I ”Translating Tocqueville: Constraints of Classicism” reflekterar Arthur Goldhammer över några frågor som uppkommit i hans arbete med De la Démocratie en Amérique. Frasen ”L’intérêt bien entendu”, som på svenska blivit ”det välförstådda egenintresset” (Ervin Rosenberg, Atlantis, 1997), är otvivelaktigt ett av de viktigaste begreppen hos Tocqueville. Men översättningarna har varierat: ”self-interest rightly understood”, ”self-interest properly understood”, ”enlightened self-interest” och ”self-interest well understood”. Vilken av dessa formuleringar har den rätta nyansen? Nyckeln till svaret ligger i det som de har gemensamt: att ”intérêt” blir till engelskans ”interest”. För i den politiska filosofins engelska vokabulär har ”interest” en oundviklig utilitaristisk touché, och betraktas ofta som något fast och färdigt existerande. På Tocquevilles franska är ”l’intérêt” mer formbart. Att misstolka Tocqueville på denna punkt gör resten av hans teoribygge obegripligt, eftersom frågan hur dessa intressen formas tillhör hans huvudfrågor. Centralt hos Tocqueville är att en persons ”intérêt” inte är en enkel funktion dennes samhällsposition eller identitet. Framförallt är de möjliga att utvidga och bli mer offentliga i sin karaktär: ”interests” kan inte endast bli ”understood” utan även ”acquired”. Denna skillnad får inte försvinna i översättningen av ”intérêt” till ”interest”, för då kan man enligt Goldhammer inte förstå Tocquevilles övergripande projekt:
”Tocqueville […] sees interests as plastic and their shaping as an art, indeed the political art par excellence: the ’new political art,’ if you will, which must be conjoined to his ’new political science’ if the latter is to have any useful effect; his theory was intended to be a tool.”
Utifrån detta resonemang ser Goldhammer en fördel med ”properly understood” snarare än ”well understood”. Det senare antar existensen av ett distinkt egenintresse som individen förstår i olika grader. ”Properly understood” ger enligt Goldhammer en bättre känsla av luddigheten hos ”intérêt” och ger även en antydan om att det är avhängigt ett val av olika världsbilder och tidsperspektiv.
Ett annat begrepp som Goldhammer diskuterar är människors instinkt. Det är ett välanvänt ord hos Tocqueville: det förekommer i 49 av de 83 kapitlen i Om demokratin i Amerika. Goldhammer skiljer ut olika användningar. Den mest grundläggande är i betydelsen av oreflekterad men föränderlig handlingsdisposition. I Tocquevilles begreppsvärld är det en släkting till ”moeurs” och ”habits of the heart”. Från Pascal har Tocqueville ärvt en skepticism angående förnuftets makt och räckvidd. Instinkt är det som träder in i situationer där människans förnuft inte räcker som guide. Detta gör dem oerhört viktiga, skriver Goldhammer, eftersom ”If instinct fails in a crises that unfolds more rapidly than reason can grasp, disaster follows”. Denna skepticism skiljer Tocqueville från tänkare som föreställer sig förnuftets slutgiltiga seger, och det ger en annan syn på samhällsbyggandets mål: människan måste ”constitute his society in such a way as to cultivate those instincts most likely to save him when reason fails”. Detta förklarar varför Tocquevilles tänkande kring politiska institutioner är så djupt förbundna med psykologiska och sociologiska resonemang. För Tocqueville är det givet, skriver Goldhammer, att ”the way in which interests arise out of instincts, and hence the link between the core of the self and its rational expressions, is central to the art of politics.”
Spännvidden i The Cambridge Companion to Tocqueville är stor. Exempelvis bjuds det intressanta uppsatser om hur Om demokratin i Amerika togs emot i USA, om Tocquevilles skiftande ställning i Frankrike, samt ett flertal om metodfrågor. Jag ska kort omnämna ett par av de bidrag som mer direkt rör frågor inom politisk filosofi
Ett av dem är Melvin Richters ”Threats to Liberty in Democracies”. Bakom Tocquevilles verk ligger följande antagande: den demokratiska (i betydelsen jämlika) tidsåldern är oundviklig men det är en öppen fråga ifall den kommer att leda till politisk demokrati, lagstyre och individuell frihet eller istället karaktäriseras av ofrihet och tyranni. Hos Tocqueville finner man därför ständigt idéer om hur ett nytt slags förtryck kan uppstå i den demokratiska tidsåldern och vad som särskiljer detta från gamla former av förtryck. Melvin Richter reder ut och klassificerar Tocquevilles olika idéer på detta område. Han särskiljer fem olika typer av förtryck – de främsta är militärt tyranni (bonapartism), ”majoritetens förtryck” och en paternalistisk stat – och visar också på hur Tocquevilles skiftande idéer kan förklaras med samtidens händelser och maktkonstellationer. Det är en av volymens mest värdefulla bidrag.
I ”Tocqueville and Civil Society” kritiserar Dana Villa synen på civilsamhället som en opolitisk sfär. Denna syn, som är dominerande i amerikansk debatt, kontrasteras mot den ”offentliga-politiska dimension” som idén om civilsamhället har i många andra delar av världen, och där civilsamhället innefattar mer av gemensam aktion och självstyre. Den fråga Villa ställer sig är vilken av dessa breda karaktäriseringar som ”är mest i linje med Tocquevilles teoretiska intentioner”. Tvärtemot de dominerande neo-tocquevillianerna vill Villa hävda den senare varianten. Han pekar därmed ut en grundläggande likhet mellan Tocqueville och Hegel. Båda tänkarna lade fokus på den civila sfären mellan individ och stat, och båda var oroade över den moderna individualismens framväxt. Därmed uppkom ”deras största gemensamma arv”: att skilja civilsamhället från statsstyret men samtidigt peka på civilsamhällets överlappande av det offentliga och politiska livet.
Slutligen, hur var det då med uppsatsen ”Tocqueville, Political Philosopher”? Även om Pierre Manents bidrag inte känns helt genomarbetat så uppmärksammar han två viktiga idéhistoriska samband.
”Tocqueville’s interpretation of European history and of contemporary social change was based on the polarity between equality and inequality of conditions, or between ”democracy” and ”aristocracy.” Thus the language of Tocquevillian sociology is the very language in which politics was first articulated when it was brought to light in the political life, and through the political philosophy, of ancient Greece.
[…]
Furthermore, Tocqueville’s analysis establishes a close relationship between dispositions of the soul and forms of communal life, including the two overarching forms ”aristocracy and ”democracy,” which led him to rediscover the most fundamental intuition of Plato and Aristoteles, which he repeats freely (because he had barely read them) but faithfully – namely, that there exists a close correspondence between the order of the city and the order of the soul. Because he develops all aspects of this correspondence with marvelous finesse, Tocqueville, liberal politician and sociologist, is a full-fledged if unintentional member of the school of political philosophy founded in Athenian democracy.”
När Tocqueville betraktas som ”1800-talets största politiska tänkare”, och utpekas som fader till den moderna statsvetenskapen och sociologin, då bör man även hålla i minnet att grundbultarna i hans tänkande är antika.