Citat ur artikeln i New Statesman som Wennström skriver om i dagens ledare.
A common explanation for the death of political ideas is that we live in a post-ideological age, in which grand narratives have been discredited and broken up, much like the heavy industry and public utilities of the 20th century. But surely this is highly exaggerated. It is true that Marxism as a practical economic blueprint lost what remained of its appeal with the fall of the Soviet Union; in a globalised world, a return to state socialism seems even less likely than Brown going down in history as one of the great communicators. Yet even though academics and intellectuals may scoff at the notion of grand ideological narratives, there is little evidence that the general public has lost its appetite for big ideas. One reason for the appeal of the British National Party, after all, is that it offers a simple and compelling story that makes sense to working-class former Labour voters. Moreover, there is no sign of religion dying out as a global force. And in their different ways, the anti-globalisation and green movements reflect the same hunger for ideological commitment and crusading mission – values that have almost disappeared from the arena of electoral politics.
[…]
The irony, therefore, is that as politics has become more ostentatiously open, with cameras recording Commons debates and committee sessions, so it has become increasingly populist, with politicians keen not to advertise their intellects in case they appear to be lording it over the voters. Overtly intellectual politicians, such as Lord Adonis or David Willetts, are generally kept away from the cameras, and are an increasingly rare breed anyway. What we are left with is a political scene that seems a long way from the bitter ideological debates of the 1930s, or even the great Gladstone-Disraeli clashes of the Victorian age, but is unavoidably reminiscent of the 18th century – a world of ”patronage, self-promotion and mutual back-scratching”, as Campbell puts it, ”where there is nothing at stake but the achievement and retention of office and the opportunities for personal enrichment that it brings”
Björn Östbring 
Jag tror att man är helt ute och cyklar om man tror på ”ideologiernas död”. De är inte döda utan tvärt om har de befriats och vi har sett att såväl liberalismen som konservatismen börjat återvända till sina mer ”extrema” rötter. Majoriteten av socialisterna är otroligt förvirrade och desillusionerade för tillfället, men det kommer också att släppa. Vad beträffar Sovjetunionens fall så stärker det bara motsättningarna ideologierna emellan, för någon reell motsättning mellan öst och väst existerade aldrig. Sovjetunionen var hela tiden den underlägsna parten i ett mestadels symbiotiskt förhållande.
Hur som helst, de moderna ideologierna uppstod efter Franska Revolutionen som kom att sprida modernitetens ideer om folkens suveränitet och förändringens normalitet bland människorna. Det uppstod en linjär historiesyn och en tro på sucessiva förbättringar såväl i termer om vetenskap o materiell utveckling som i mänsklig befrielse.
De konservativa betraktade denna modernitet som avskyvärd och förkastade den.
Liberalerna å andra sidan välkomnade slutet på en epok av “otillbehöriga privilegier” och bejakade moderniteten och sökte utveckla den kontrollerat och metodiskt med ett minimum av störningar; det modernistiska samhället skulle implementeras i en lagom snabb takt. Och emedan liberalerna hade ett stort förtroende för vetenskapen och den tekniska utvecklingen så förhöll man sig mer skeptisk till de modernistiska idéerna om befrielse, självförverkligande och demokrati. Sådana saker var någonting som bäst reserverades för vetenskapsmän, tekniker, experter och andra intellektuella.
Socialisterna accepterade likt liberalerna det oundvikliga och önskvärda i framstegen, men var misstänksamma mot liberalernas ovanifrån-reformism. Socialisterna krävde otåligt modernitetens alla förtjänster och man misstänkte med rätta att liberalerna inte hade tänkt anförtro modernitetens välsignelser åt den stora massan. Socialisterna avfärdade också liberalismens individuella antaganden och hävdade att en social harmoni måste byggas socialt, enligt en del socialister fordrades då ännu en revolution.
Fram till 1848 så betraktade sig alla dessa ideologier sig som statsfientliga. De konservativa fördömde den franska revolutionen som ett försök att använda staten till att underminera de institutioner som ansågs vara samhällets grund – familjen, lokalsamhället, kyrkan, monarkin, stånden.
De liberala fördömde staten som något som hindrade individen – som liberalerna menade utgjorde samhällets grundval – från att söka tillgodose sina intressen enligt vad Bentham kallade för “nytto och smärtkalkylen”.
Och socialisterna fördömde staten på grund av att den uttryckte de priviligerades vilja snarare än samhällets allmänvilja.
Ändå kom samtliga ideologier efter 1848 att stärka staten. De konservativa såg den som ett substitut som kunde begränsa sönderfallet i samhällsmoralen, eftersom de traditionella institutionerna var oförmögna att göra det på egen hand. Liberalerna kom att se staten som den enda effektiva och rationella mekanism genom vilken reformtakten kunde hållas regelbunden och styras i rätt riktning. Och socialisterna kom att känna att de aldrig skulle kunna övervinna hindren för grundläggande samhällsförändringar om de inte erövrade statsmakten.
Samtliga ideologier kom i praktiken att enas kring ett liberalt program som erbjöd massorna ökad rösträtt, ökad välfärd och nationalism för att bevara samhällsordningen och möjliggöra ett lugnt, långsamt men säkert framåtskridande. Denna kompromiss varade fram till 1968 då allt sprack och f.o.m. dess kan vi notera att samtliga ideologier blivit mer och mer statsfientliga och sakteligen återvänt till sitt ursprung.
Skillnaderna mellan ideologierna kommer därför att återigen bli MER tydliga (trots allt prat om “ideologiernas död”) och det handlar i grund och botten om synen på demokrati och mänsklig frigörelse. De konservativa är i grund och botten emot en sådan utveckling, liberalerna är begränsat positiva medan socialister – om det inte vore för dess i dagsläget urusla självförtroende – fodrar full demokrati och total frigörelse nu.
Dagens vänster präglas dock i dagsläget av en slags konservatism, man vill hålla fast vid de liberala framsteg som gjordes under socialdemokratin som innebar en stark välfärdsstat, växande välstånd och näst intill noll arbetslöshet. Det förstår jag mycket väl att man vill då det på många sätt var bättre än vad det är idag, men man måste förstå att 1968 precis som ex. 1789 symboliserade slutet på en era. En stark välfärd är förvisso fortfarande möjlig men inte i gamla former, dessutom måste en modern vänster lägga ribban bra mycket högre än så. För även om vi fick välfärd så blev vi inte fria, och det var en flyktig samhällsordning som närhelst kunde försvinna som vi så väl erfor.
GillaGilla
Alex,
tack för ditt långa och intressanta inlägg.
Jag ska inte gå i strid angående historieskrivningen. Jag håller med dig om att ideologierna inte är döda, eller möjligvis: de håller just på att resa sig ur graven.
Däremot uttrycker du ett par underliggande antaganden som är intressanta.
Vänstern visar onekligen upp ett slags konservatism. Frågan är dock om man inte i grunden har rätt – inte i de tekniska detaljerna för hur välfärd uppnås och administreras – men i intuitionen att det vi har uppnått är skört, bräckligt, och värt att bevara. Socialliberaler, värnare av välfärdstaten, gör nog rätt i att anamma Edmund Burke: ”Förändra för att bevara”. Konservatism, ja, välfärdsnationalism, ja det kanske man kan kalla det – men vad gör man om man anser välfärdsstaten vara en historisk framgång och samtidigt tror 1) att nationalstaten har en prekär framtid, och 2) att en välfärdsstat är svår att uppnå/finna tillräckligt med stöd och solidaritet för ifall den politiska nivån läggs på en högre nivå.
Du vill ”lägga ribban bra mycket högre än så”. Risken är att man river i upphoppet och faller illa. Du säger ”vi blev inte fria”, med utopistens grundtro att alla värden av naturen harmonierar. Du beskriver den aktuella samhällsordningen som flyktig. Till skillnad mot vad? Återigen, utopiska drömmar om beständighet.
GillaGilla