Är det inte smått motsägelsefullt att, som nu angående Anna Odell-fallet, tycka att konsten ska vara olydig, uppkäftig, provocerande, bryta mot normer och bryta mot lagar – och på dessa grunder tycka att Odell borde frikännas?
Straffrättsligt befriade konstnärer. Hur revolutionärt vore det?
Hävdar man däremot att konsten ska våga bryta mot lagar men också ta sina straff så har man åtminstone en rakryggad hållning.
Att den förstnämda linjen är så vanligt förekommande förstärker onekligen intrycket att det viktiga för dessa människor är själva poserandet snarare än viljan att åstadkomma något. Klart de önskar sig en liten lekplats för medelklassrevolutionärer.
Annat på samma tema:
Per Wirtén tror att en dom mot Odell skulle sätta stopp för wallraffandet som journalistisk metod. Men Wirténs argument undergrävs av det faktum att det hade varit helt okontroversiellt om Odell istället hade valt att belysa frågan rent journalistiskt – om hon hade tagit anställning som vårdare, dokumenterat ingripanden, rutiner och attityder, och sedan lyft frågan om tvångsmetoder eventuellt överanvänds. Fullkomligt legitimt wallraffande.
Men i det aktuella fallet handlar frågan om huruvida brott har begåtts, punkt slut. Wirtén försöker blanda samman korten; återigen attityden att det höga syftet motiverar friskrivning.
Man kan naturligtvis hävda just att Odells agerande är moraliskt berättigat, exempelvis efter en avvägning av de kostnader och risker (uttryckning i trafiken, osv) som handlandet medförde ändå hävda att de uppvägs av att få igång en debatt om ett omfattande missbruk av tvångsmetoder. Genom en sådan avvägning skulle man kunna nå fram till omdömet ”Jag tycker Odell gjorde rätt”. Men det är en annan sak – en helt annan sak– att förespråka att det juridiska system ska bedöma frågan på samma grunder. Dvs att domare bör döma utifrån en personlig bedömning av samhällsnyttan, snarare än lagtexten. Vad händer då med rättsäkerheten? Vad händer med implementeringen av demokratiskt stiftade lagar?
Tanken ”Odell gjorde rätt, alltså bör hon frikännas” tror jag beror på ett slags legalism; en ovilja till moralism i betydelsen en ovilja till att säga ”Odells lagbrott är moraliskt rättfärdigat, men det är likväl ett lagbrott och bör bestraffas som sådant”.
Länkar:
Björn Östbring 