Odell och rättsstaten

Jag instämmer helhjärtat i Håkan Boströms ledare idag. Inte minst för att jag häromdagen uttryckte liknande resonemang själv.

Jag blir fortfarande förvånad över att det verkar vara så svårt att hålla isär begreppen i den här debatten. För mig är det uppenbart det inte ligger någon motsättning mellan följande tre ståndpunkter.

(1) Det är bra om konstnärer bryter mot invanda normer, eventuellt bryter mot vissa lagar och är allmänt civilt olydiga.

(2) Odells handlingar och verk är moraliskt försvarbara, de har lett till en ytterst nödvändig debatt om tvångsmetoder i psykvården vilket uppväger den skada hon eventuellt tillfogade.

(3) Odell har begått brott och det är i sig inget märkvärdigt med att hon blir dömd.

Dessa tre ståndpunkter är fullt förenliga. Själv råkar jag inte hålla med om (2), liksom Boström (”De moraliska vinsterna är oklara. Inga missförhållanden avslöjades. Den största vinnaren är Anna Odells personliga varumärke som konstnär.”) och jag kan skriva under på (1) endast i begränsad form: inte som en princip utan väldigt varierande efter politiskt och historisk kontext.  Men poängen är att även om man är fast övertygad om (1) och (2) så kan man ändå fullt stödja (3). Eller rättare sagt, om ser man något värdefullt i rättsstatens och lagstyrets principer så måste man hålla fast vid (3) oavsett ens hållning angående (1) och (2).

Hur kan man utifrån (1) eller (2) hitta stöd för att förneka (3), dvs hävda att Anna Odell bör frias?

Att utifrån (1) försöka förneka (3) ser jag som helt inkoherent. Man kan inte vara civilt olydig, i någon rimlig betydelse av ordet, om man är straffbefriad. Dessutom: civil olydnad i en demokrati är etiskt problematiskt i sig, och även om vi nu fastsäller att det kan vara försvarbart, så är det ett gigantiskt kliv att hävda att sådana handlingar bör frias i domstol. Och vad skulle hända med konstnärernas så omtalade anspråk på sina medmänniskors samveten, om deras egna handlingar alltid blev ostraffade? Sådana moralpredikningar skulle med rätta viftas bort lättvindigt.

Att utifrån (2) förneka (3) är den naturligtvis mer lovande. Det märkliga är dock följande inställning: gör man bedömningen att handlingen var moraliskt rättfärdigad så anser man per automatik att Odell bör frias. Detta tycks mig en mycket oroväckande attityd, eftersom den innebär att första bästa konsekvensanalys har försteg framför lagtextens innebörd. Men vill vi verkligen ha domare som dömer på det viset? För att (2) ska välta (3) över ända så måste något verkligt tungt ligga i vågskålen, inte blott att ”Odell har lyft upp en viktig fråga”. Som Boström skriver: ”Bedrägeri är bedrägeri och lagbrott är lagbrott. Det gäller även journalister och konstnärer.” Rättsstatens principer, som sagt.

Jag vill helst inte överdramatisera, men det kan komma en dag när det är helt andra politiska krafter som knackar på dörren och förespråkar att man bör ha en gnutta överseende med lagens bokstav. Offret kanske bara är en jude.

Alla välmenande progressiva krafter i den här debatten tycks ta för givet att vår rättsstat är säker och stabil så länge det inte dyker upp Onda Krafter som vill Ont, och att ifall den tiden kommer så kan vi alla sluta upp bakom rättsstaten utan det minsta dåligt samvete och  känna oss härligt rättskaffens allihopa; men nu är ju allt är frid och fröjd och vi är ändå trots allt schyssta människor, och alltså: ”domstolen måste fria Odell för hon har skapat en så viktig debatt”.

Men kanske, kanske, kanske är det möjligt att även välmenande människor successivt kan undergräva rättsstaten. Och om det kommer mörkare tider framöver, ja då står vi måhända handfallna.