För studenter i politisk teori måste åtminstone en punkt uppmärksammas. Det är att liberalismen har varit väldigt sällsynt både i teori och praktik under de senaste tvåhundra åren, särskilt om vi erinrar oss att den europeiska världen inte är den enda befolkade delen av klotet. Ingen kan någonsin ha beskrivit statsmakterna i Östeuropa som liberala vid något tillfälle, även om en del av dem kortvarigt gjorde klena försök i den riktningen efter det första världskriget. I Centraleuropa har den förverkligats endast efter andra världskriget, och då var den ålagd av vinnarna i ett krig som vi gör bäst i att icke förglömma. Den som tror att fascism i en eller annan förklädnad är död och begraven bör fundera en gång till. I Frankrike flimrade liberalismen av och till under de tre republikerna och är först nu någorlunda stabil, även om den fortfarande är allvarligt utmanad. I Storbritannien har den åtnjutit sin mest långvariga politiska framgång, men inte i de stora områden, bland annat Irland, där England tills nyligen styrde. Slutligen, låt oss inte glömma att Förenta Staterna inte var en liberal stat förrän efter inbördeskriget, och även då ofta bara till namnet. Kort sagt, att prata om en liberal epok är inte att nämna något som faktiskt har skett, förutom möjligtvis i jämförelse med vad som följde efter 1914.
Tillståndet för det politiska tänkandet var inte mer liberalt än de styrande regeringarnas, särskilt inte under åren efter den franska revolutionen. Och vi får inte glömma den djupt oliberala förrevolutionära republikanska traditionen, som John Pocock så eftertryckligt påmint oss om. Det är i vart fall svårt att finna en bred fåra av liberal ideologi mitt bland katolsk despotism, romantisk korporativistisk nostalgi, nationalism, rasism, slaveriförespråkande, socialdarwinism, imperialism, militarism, fascism, och de flesta slag av socialism, som sammantaget dominerade de politiska idéernas slagfält under det senaste århundradet. Det fanns en ström av liberalt tänkande under perioden, men den var knappast den dominerande intellektuella rösten. I världen bortom Europa hördes den inte alls. Den var stark i Förenta Staterna endast om man inte räknar svarta människor som medlemmar av dess samhälle.
Ur ”The Liberalism of Fear”
Upptäck mer från Björn Östbring
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
2 svar till ”Ur ”The Liberalism of Fear””
-
Hej,
Nej jag tror också att man ska ha klart för sig att en liberal personlighet, hållning, disposition på många sätt är onaturlig. (Detta inte menat att den är normativt dåligt; väldigt mycket av det vi med rätta värdesätter kan onekligen betraktas som ”onaturligt”)
Utifrån det antagandet så anser jag att vi i vårt samhälle tar alldeles för mycket för givit, vi tror att människor helt automatiskt växer upp till goda liberal-demokrater, och att människor som kommer utifrån omvänds till att bli det så fort de satt sin fot i vårt samhälle.
Textstycket påminner också om en annan viktig sak. Ofta sägs den västerländska kulturen bygga på demokrati och mänskliga rättigheter, och att denna kultur krockar med andra kulturer. Då kan det vara värt att påminna och vilken enorm kulturkamp som skett _inom_ vår kultur (ett amerikanskt inbördeskrig, två världskrig, etc.) innan dessa världen verkligen kunnat dominera. Med detta synsätt betraktar man inte västerlandet som helt naturligt präglat av dessa värden och övriga kulturer som präglade av mer auktoritära och kollektivistiska värden. Snarare kan man då se det som att ungefär samma kulturkamp pågår inom varje kultur, och då kanske att vi råkar ha kommit ”längst”. (Och det är ju möjligt att tänka att vi varit i ”framkant” länge, typ att kristendomen var en radikalt egalitär religion. osv.)
Jag förundras över det där. Hur kan man prata om västerlandet, som avlat fram både nazism och kommunism, som en kultur som alltid präglats av liberal individualism.
GillaGilla
-
Intressant, ibland tror jag att även om vi kan lyckas skapa något som är en demokrati så ligger det inte i vår natur att genomföra ett liberalt samhälle.
Vi kan leva efter idéen om jämlikhet men aldrig helt efter själva jämlikheten – på något vis.
GillaGilla
Björn Östbring 
Lämna ett svar till Björn Östbring