Några rader om Orwell i DN

Jag blev onekligen ganska besviken på artikeln om Orwell i dagens Boklördag. Man slog ju på stora trumman: illustration på framsidan och löften om 60-årsjubileum. Men artikeln var ju mest en upprepning av basala fakta, bara nödtorftigt sammanfogat. Kanske är det nödvändigt med en sådan genomgång, men det är ju ändå synd. Texten saknar helt och hållet en idé. Jag kan tycka att det är bedrövligt att Sveriges största dagstidning inte vågar lägga ribban lite högre. Det är egentligen inget fel med artikeln — men ändå…

Letade upp Malena Rydells jämförelse mellan Huxley och Orwell (DN, 13 juli). Den artikeln var onekligen idédriven. Men krystad. Rydell vill beskriva skillnaden mellan Orwell och Huxley som skillnaden att Orwells fruktan för framtiden gällde statens makt medan Huxley fruktade kapitalismen. Den totalitära staten vs. den passiviserande och förslavande kapitalismen som dövar undersåtarna med konsumtion och underhållning.

Det finns ett begrepp, en lite ålderdomlig term, som Rydell nogsamt undviker. Maskincivilisationen. Orsaken är att detta begrepp skjuter i sank Rydells försök att renodla hela frågan till att handla om staten vs. kapitalismen.

Kom ihåg att Huxleys respons till Orwell inte var att staten var ofarlig i jämförelse med marknadskrafterna, utan att han helt enkelt trodde att den totalitära staten i framtiden inte behövde bygga på terror och andra mer påtagliga former av förtryck utan att de kan komma att använda mycket mer effektiva medel (alla de medel som finns i Brave New World). Detta innebär onekligen att skillnaden mellan dem inte handlar om stat/kapitalism.

Jag tror att det är bättre att se både Huxley och Orwell som författare med en gemensam oro inför maskincivilisationen och dess konsekvenser för individen. Huxley har sin Vilde, och Orwell författade 1984 under arbetstiteln “The Last Man in Europe”. Om vi kastar in en jämförelse med romarriket så kan vi sätta fingret på den relevanta skillnaden. Orwell oroade sig sig för att den nya civilisationen skulle ge historiskt oöverträffade möjligheter till makt genom våld och propaganda — fasces i kvadrat+radio. Orwell oroade sig därför för NKVD och Pravda. Huxley oroade sig för oöverträffade möjligheter att passivisera människor, få dem “contended in their servitude” — bröd och skådespel i kvadrat. Därför oroade sig Huxley mer för massamhällets simpla nöjen och en andligt förkrympt civilisation.

Skillnaden i fokus mellan Orwell och Huxley kan ses som ett resultatet av personliga upplevelser. Rydell skriver.

Både ”Matrix” och ”Du sköna nya värld” är fabler om kapitalismens förslavande krafter. Att vänstermannen Orwell ofrivilligt skrev högerns favoritpamflett var kanske för att han inte kunde föreställa sig marknadssamhällets totala seger.

Detta ställer frågan om varifrån de båda författarna fann inspirationen till sina respektive framtidsvisioner. Huxley hämtade sin från det glada 20-talets Amerika. Orwell från förräderiets, lögnernas och de kommunistiska kommisariernas Spanien anno -36. Orwell skriver i April 1940:

Mr. Aldous Huxley’s Brave New World was a good caricature of the hedonistic Utopia, the kind of thing that seemed possible and even imminent before Hitler appeared, but it had no relation to the actual future. What we are moving towards at this moment is something more like the Spanish Inquisition, and probably far worse, thanks to the radio and secret police. (Collected Essays, Journalism & Letters, vol. II, s. 17)

I detta måste man ge Orwell rätt. När Orwell skrev var de faror han beskrev långt mer relevanta än Huxleys. (Orwell hyste även dessa, och kunde säkerligen föreställa sig ett sådant samhälle (se exempelvis “Framtidens rekreation” och “Tankar om den vanliga paddan” i Mitt framför näsan), men frågan gäller vilka faror som var mest akuta under 30- och 40-talet. Massamhällets infantila underhållningsformer, eller NKVD?)

Men eftersom västeuropa sedan lyckades undvika det totalitära ödet — vilket var Orwells hela syfte — och ett komfortismus-samhälle åter kunde etableras, så är det ganska givet att det dyker upp kritiker som säger “Huxley hade mer rätt”.

——

En helt annan sak. Rydell skriver:

Om någon på samma vis vill påstå att ”Du sköna nya värld” stämmer med ”facit”, att romanen är en bild av hur liberalismen kan få orättvisor att se naturliga och oproblematiskt nödvändiga ut, måste det sägas litet skämtsamt, så att man inte – med Orwell – blir anklagad för ”krimtänk”.

Ingen genererar ju så mycket skäll som den som dömer ut samtiden, och kanske påstår att världen skulle kunna bli bättre i en annan framtid.

Jämför detta med följande rader av Orwell, bara som en ren illustration av omkastningarna i det intellektuella landskapet. I december 1943 beskriver han en grupp författare, däribland Huxley.

“I was reminded once again of the dangerous mistake that the Socialist movement makes in ignoring what one might call the neo-reactionary school of writers. […] their criticism of the Left are much more damaging than anything that issues from the Indivudualist League or the Conservative Central Office.

[…]

The thing that is common to all these people, whether it is [Pétain … Sorel … Berdyaev … “Beachcomber” … or Huxley …], is their refusal to believe that human society can be fundamentally improved. (CEJL, vol. III, s. 63.)