Tamas bok (Kjöller vs. Zaremba) om de apatiska flyktingbarnen fick mig att tänka på filosofen Ian Hackings försök att komma bortom den simpla dikotomin mellan äkta sjukdom kontra simulerad. (Obs! detta blogginlägg berör alltså inte alls det politiska spelet i frågan om flyktingbarnen.)
2006 bevistade jag Hackings Hägerströmsföreläsningar i Uppsala (där han i ett sidospår bland annat tog upp fallet med de svenska apatiska flyktingbarnen). Martin Gustafsson skrev i samband med föreläsningarna en mycket bra understreckare om Hackings idéer.
En av Hackings huvudpoänger är att den som envisas med att klassificera Alberts sjukdom [ett maniskt vandrande; Wandertrieb, en sjukdom som spred sig mycket snabbt under några år för att sedan plötligt försvinna 15 år senare] som antingen ”verklig” eller som en ”social konstruktion” har hamnat i en intellektuell återvändsgränd. Vi behöver, menar han, rikare och mer nyanserade begrepp för att nå klarhet kring fenomen av detta slag. Träd, stenar, planeter och atomer – sådant tenderar vi att betrakta som typexempel på verkliga ting. Samtidigt är vi är starkt benägna att associera begreppet ”social konstruktion” med illusionsmakeri, påhitt, simulering. Mänskliga fenomen av det slag som intresserar Hacking passar inte in i någon av dessa kategorier. Alberts sätt att vara galen är förvisso socialt betingat, men inte påhittat eller fejkat.
I det tjugoförsta århundradet befinner vi oss på bekvämt avstånd från de händelser och psykiatriska kontroverser som Hacking beskriver i ”Mad Travelers”. Just denna distans är en av poängerna med hans val av exempel. I relation till sådana historiskt avlägsna fall kan vi hålla huvudet tillräckligt kallt för att undgå att fastna i ett banalt gräl mellan de två ofruktbara motpolerna ”X är verklig sjukdom” och ”X är bara påhitt” eller ”X är simulerad”.
[. . .]
Hackings förhållningssätt leder till att han gör sig ovän med nästan alla som deltar i de polariserade debatterna kring ”äktheten” i olika sjukdomsdiagnoser. Det tycks enormt svårt att ens uppfatta möjligheten av det slags synsätt han förespråkar. Många tycker det låter märkligt eller rentav otillständigt att hävda att många av vår tids mest uppmärksammade diagnoser – kroniskt trötthetssyndrom, ADHD, anorexia, och så vidare – är i en djup mening betingade av de sociala sammanhang vari de uppträder. Men kom ihåg: det betyder inte att förneka dessa sjukdomars existens eller det lidande de innebär. Det betyder heller inte att påstå att sjukdomstillstånden är simulerade eller självförvållade, att neurologiska eller genetiska faktorer saknar betydelse, eller att läkemedelsbehandling inte kan vara verkningsfull.
Det riktigt underliga vore i själva verket att tro eller önska att vi människor skulle kunna undslippa att påverkas på djupet av de samhälleliga och språkliga omständigheter under vilka vi råkar leva. Vi är när allt kommer omkring inte träd eller stenar, utan sociala och språkliga varelser. Utifrån den insikten behöver inte Hackings förhållningssätt framstå som förringande. Tvärtom kan han sägas ta det mänskliga medvetandets särart och komplexitet på verkligt allvar.
Björn Östbring 