Eftersom jag på sistone varit inne på metafrågor om politisk teori, så tänkte jag citera Shklars beskrivning av Walzer:
In all [of Michael Walzer’s] works there is beneath an admirable eclecticism a constant set of themes, above all the conviction that intellectuals are duty-bound to articulate the deepest beliefs and concerns of their fellow citizens, and that political theory is meant not to tell them what to do or how to think but to help them to a clearer notion of what they already know and would say if only they could find the right words. [s. 376]
Även om Shklar instämmer i mycket angående Walzers angreppssätt i övrigt så anser hon inte att betoningen på tolkning och artikulering är hållbar. För antingen innebär det en djupt konservativ hållning, vilket Walzer inte avser, där det inte går att alls komma bortom den historiska platsen och tiden. Eller så är . . .
. . . interpretation not nearly as earthy and cozy and remote from rational argument as he wants us to believe. [s. 379]
Jag ska inte gå in vidare på Shlars uppgörelse med Walzer även om mycket står på spel i denna debatt (kosmopolitiska vs kommunitära förhållningssätt, etc), men jag ska kort nämna hur Shklar karaktäriserar skillnaden mellan henne och Walzer. De båda var goda vänner och diskuterade dessa frågor under trettio år — i en debatt som utgör . . .
. . . a dialogue between an exile and a citizen, and as such it was not born yesterday. [s. 377]
Judith Shklar, ”The Work of Michael Walzer”, Political Thought and Political Thinkers, University of Chicago Press, 1998, s. 376–385.
Walzers resonerar i sin tur om Shklars tänkande i ”On Negative Politics” i volymen Liberalism without Illusions (en samlingsvolym som behandlar Shklar).
Ett annat stycke Shklar om politisk teori.
Björn Östbring 