Det är oftast bara under under helgerna som jag vaknar av dunsen från DN; vardagarnas tunna tidning har inte tyngd nog. Idag, nyvaken som jag var, läste jag Richard Swartz krönika med stigande intresse. Inte minst för att han påminde om vilken historiskt specifik och kontingent företeelse det hela handlar om. Jag tänker på detta ibland, att jag på äldre dar säkert kommer att berätta om dagstidningens dagar med nostalgi, och att det kommer uppfattas lika exotiskt som häst och vagn.
Personligen tror jag att framtiden tillhör veckomagasinen. De mest omdedelbara händelserna kommer man kunna ta del av på en rad olika sätt, men i den mån man i framtiden kommer att vilja bläddra i en tidning så tror jag att det är just veckomagasin som min generation skulle kunna tänka sig att prenumerera på. Dessa magasin skulle då vara huvudkällan för analyser, kritik, längre reportage och artiklar i allmänhet som syftar till att ge sammanhang och förståelse.
Björn Östbring 
Ingen duns här tyvärr, tidningsbudet petar inte in tidningen tillräckligt långt. Vilket också gör att jag vet att vi är de enda i trappuppgången som har morgontidning. De andra får nämligen reklamblad om såna där korta nästan-gratis-prenumerationer, lapparna sitter kvar om man är uppe och traskar på morgnarna. Vi har också en sån prenumeration, på en tidning som inte är värd att betala för – i veckan var ”sidan-3-nyheten” om en katt som satt fast i ett träd. Nästa dag var hela framsidan om miraklet när katten kom ned. Förutom den tidningen har vi en prenumeration på en rikstäckande tidning som jag helst inte lever utan. Om den är värd pengarna? Tja, så länge man kan ha studentprenumeration i alla fall. Och jag tillhör förmodligen den där trogna skaran som kommer fortsätta även därefter, trots smygande kvalitetsförsämringar. Duns eller inte, morgontidning vill jag ha!
GillaGilla