Johan Wennström dissar idag Ayn Rand. Jag har då och då själv skissat på en sågning av Rand men har gett upp: jag lyckas knappt skriva mer än ett par meningar utan att börja raljera å det grövsta. Och eftersom jag helst undviker att författa sådana texter så drar jag mig hellre klädsamt tillbaka. Men kort: jag anser att denna ideologi och dess para-intellektuella stödtrupper är det mest vämjeliga inom den svenska högern idag. Att Timbro eldade igång denna utopiska och ortodoxa lära är bedrövligt, och ovärdigt en liberal tankesmedja.
Och det är kontraproduktivt. Wennström skriver:
Om allt fler vill luta sig mot Rand är det inte alldeles bra. Hon var en ytterlighetstänkare. Det skulle även underminera viktig kritik mot statens ökande inblandning i ekonomin, eftersom det skulle bli enklare att avfärda den.
Jag instämmer. Ett exempel från ganska nyligen är den här artikeln av Gerald L. Houseman i Times Higher Education. Just eftersom måltavlan, Rand, är så stor så bemödar sig Houseman inte ens om att sikta. Det försåtliga är dock, vilket är Wennströms poäng, att han i förbifarten kan kasta ner en rad andra marknadsliberala teoretiker i samma sopsäck.
I det aktuella fallet använder sig skribenten av Joseph Stiglitz forskning, vars resultat bevisar. . .
. . . that there is no such thing as a ”free-enterprise system”, simply because all the bargains taking place in a market system are characterised by an information deficit on one side or the other. This gap reflects an information advantage that one side invariably holds over the other in any deal so that there are, in fact, no truly equitable financial agreements to be had. And it is because of this absence of equity that free enterprise can achieve only what can be regarded as a mythic status. This not only applies to the free-enterprise myth itself, however; it applies to all its constituent elements, such as Adam Smith’s ”invisible hand”, which was perennially held to be a kind of guarantor of self-interest that allegedly made the whole system work. But there is no invisible hand, just as there is no free enterprise.
Detta kan möjligtvis vara ett vettigt angrepp på Rand, men sedan går Houseman vidare och påstår att i och med detta så faller allt marknadsliberalt tänkande; att denna nya ”information economics” utgör en ”mortal blow” som är ”quite complete” och att hela traditionen från Adam Smith, neoklassisk nationalekonomi, såväl som Hayek och Mises helt enkelt har visat sig vara bankrutta. Detta visar, menar jag, på faran med att lägga sina liberala ägg i Rands korg, för genom att göra så, istället för att föra fram de intellektuellt mest kompetenta teoretikerna, så ger man möjlighet åt kritiker att avfärda all liberal ekonomisk doktrin genom det enkla avfärdandet av Rand.
Exempelvis låter i mina öron avfärdandet av Hayek och Mises som lättvindigt. Nu har jag ju inte läst Stiglitz och är kanske lite out of my depth här, men min reaktion på Housemans sammanfattning var att finns det någon nationalekonomisk falang som står teoretiskt välrustad att handskas med Stiglitz så är det väl just den österrikiska skolan (Menger, Mises, Hayek, et al.). Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så, men det måse ha att göra med dess syn på kunskap, rationalitet och jämviktsteori, särskilt i kontrast med neoklassisk teori. (Mer kompetenta läsare får hemskt gärna kommentera huruvida det ligger något i denna min hunch. Jag läste Hakelius Den österrikiska skolan i en känslig ålder, men tyvärr har jag inte riktigt följt upp det spåret och inte läst mer än några doser Hayek.)
Björn Östbring 
Har du citerat rätt? Housemans argument skulle alltså vara att ingen är fri så länge inte alla (som tillåts handla med varandra) vet exakt lika mycket? Det resonemanget är ju fullkomligt nipprigt. Jag förväntar mig nog att slaktaren jag anlitar vet mer om kött, mekanikern mer om bilar etc. Visst leder denna informationsassymetri i avsaknad av konkurrens till diverse problem, men själva informationsövertaget är snarare en förutsättning för att vilja handla av dem. Det är så det går när akademiker sitter och funderar ut finurliga argument på sin egen kammare utan att kontrollera sina premisser.
GillaGilla
Ovan (Housman och Stiglitz, inte Mattias)är ännu ett exempel på ett trick vänstern som kört med i århundraden. Det ser ut så här:
något är vad det är;
men det borde vara något som det inte kan vara;
eftersom det nu inte är detta andra är det inte vad det är och bör förkastas.
Vill man skjuta det i sank skall man ifrågasätta varför något borde vara detta andra som det inte kan vara.
Ulf
GillaGilla
Eh, okej, så eftersom ekonomin nu återigen är ett nollsumme-spel så har vi inte haft någon ekonomisk utveckling nånsin? Wow – nån borde ringa och berätta det för media. Jag vet inte vem Gerald L. Houseman är men uppenbarligen är han en idiot.
Och oroa dig inte för Rand – jag råkar tycka hennes böcker är fantastiska men jag hatar både högern och vänstern likaledes – så det är ingen risk att det hamnar marknadsliberaler i sopsäcken. Är man höger så är man inte marknadsliberal.
Hur du kan kalla dig liberal men kräkas på Rand finner jag lustigt – men du är väl av den ”social-liberala” typen, d.v.s. ”para-intellektuel stödtrupp åt smygsocialisterna”. Heja nya moderaterna kanske? ….
GillaGilla
Min kritik är att även om jag skulle vara mer nyliberalt lagd, så är Hayek ett oerhört mycket bättre, mer smakfullt och hederligare alternativ än Rand.
Se också det citat som jag nyss följde upp med.
GillaGilla
Jo det är tyvärr korrekt citerat. Resonemanget är tämligen halsbrytande. Jag tror att Houseman vill med hjälp av Stiglitz hävda att informationsasymmetri omöjliggör paretoeffektivitet, och från det dra vidare slutsatser. . .
Jag kan inte ta ställning till detta vidare resonemang känner jag, men det känns som om man måste göra en del tvivelaktiga antaganden för att få argumentet att fungera.
Men säg att det finns ett problem med informationsasymmetri, finns det skäl att tro att österrikarna har lättare att handskas med detta än neoklassiska teoretiker?
GillaGilla
Björn: På så vis att österrikare, kanske mest uttalat Hayek, utgår från att vi är begränsat rationella, ja. Men invändningen skulle nog ändå kunna vara samma, att även om marknaden knappast är perfekt (och så länge vi inte ägnar åt oss att argumentera mot weak men kan vi strunta i de personer som tror det) så skulle det ändå vara den bästa lösningen. Hittar man informationsasymmetri hos marknadens aktörer så kommer man nog också stöta på samma problem med alternativa idéer om lösningar, där det i slutänden leder till ännu större problem. Ekonomer talar om ”second best solutions”, att om antaganden som leder fram till en optimal utkomst inte går att uppfylla så får man leta sig till det näst bästa. Men det är inte självklart att det är det som Houseman efterfrågar, vad det nu är, är det näst bästa. Eller ens det tredje bästa.
GillaGilla
Dennis, tack för din kommentar.
Jag kikade lite i min Hakelius och fann bland annat följande:
”I ett österrikiskt perspektiv har den neoklassiska jämviktsanalysen ’byggt upp en mental bild av marknaden som faktiskt utelämnar ett antal beståndsdelar som är av avgörande betydelse för en sann förståelse av dess funktion’ [Kirzner, 1973]. Mer specifikt misslyckas jämviktsanalysen med att hantera det faktum att ’ekonomiska problem alltid och endast uppstår till följd av förändring’ [Hayek, 1980]”. (s. 87)
”Det är i denna utvidgade problemställning förklaringen finns till österrikarnas intresse för marknadsprocesser snarare än för marknadsjämvikten. Det som måste förklaras och förstås är hur det kan existera en ekonomisk ordning, trots att den information som i den neoklassiska analysen antas vara känd i sin helhet, inte är känd för någon.” (s. 89)
GillaGilla
Jag finner det fascinerande att denna stora måltavla trots denna välriktade beskjutning, som pågått i mer än ett halvt århundrade, ändå lever vidare…
Folk måste vara dumma…
Eller kan det vara så att det är möjligt för intelligenta människor att välja att söka sig bortom det som verkar vara så uppenbart stolligt och faktiskt försöka förstå Ayn Rand?
För oss (jag själv köpte en gång i tiden ”The Virtue of Selfishness” för att studera galenskapen i lugn och ro) som gjort det framstår ovan artiklar, av vilka det skrivits tusentals, bara som ytligt önsketänkande.
Ulf
GillaGilla
Kort tillägg så här på morgonen:
Problemet är inte vänsterns ekonomiska ”analyser”; problemet är att icke-vänstern delar vänsterns moraliska grunduppfattning, att vissas ”behov” går före de arbetandes rätt till frukten av sitt arbete.
Så länge som man inte förkastar den kommer liberalismens ekonomiska teorier alltid att väga för lätt.
Ayn Rand är den enda filosof som förkastar vänsterns moral med alla dess förutsättningar och konsekvenser.
Ulf
GillaGilla