Mångkulturalism och välfärdsstaten

Det har på sistone dykt upp flera rapporter och artiklar om frågor kring välfärdsstat, etnisk/kulturell mångfald och nivåer av tillit i samhället. (Andreas Bergh här, Niclas Berggren här och här.)

En bok på temat  som jag kan rekommendera är Multiculturalism and the Welfare State (red. Will Kymlicka & Keith Banting). Bland andra medverkar David Miller (On Nationality, m fl.) med en kritisk genomgång av metodiken bakom de övriga studierna i volymen, och han ställer frågan huruvida de verkligen lyckas besvara den ursprungliga kritiken mot multikulturalismen, dvs att den urholkar (stödet för) välfärdsstaten. Jag skall kort redovisa hans huvudpoänger.

Det går att skilja ut tre betydelser av mångkultur: (1) multikulturellt samhälle i rent faktisk mening (etniskt/kulturellt diversifierad befolkning) (2) multikulturalism som ideologi (som hyllar mångfald, uppmuntrar identifikation med sin kulturella subgrupp och kräver att staten ger stöd åt sådana grupper) och (3) multikulturalism som policy (dvs särlagstiftning, undantag från undervisning, dresscodes, etc). Kritikerna (bl a Brian Barry och Richard Rorty) beskriver Miller som ”old-style social democrats” och han påpekar att deras huvudpoäng gäller (2), ”multiculturalism as an ideology that celebrates group identity and group difference at the expense of ‘national pride’, ‘common dreams’, etc.”. Detta är centralt för Miller: kritiken mot multikulturalismen gäller främst inte enskilda lagar, reformer eller undantag, utan just betonandet av partikulära identiteter.

En metodologisk konsekvens av detta är att man inte bara kan titta på antalet och utsträckningen av särlagstiftning och andra MCPs och jämföra med utveckligen av välfärdsstaten, eftersom det centrala kanske inte är lagstiftningen utan frågan om vilken identitet som lyfts fram i retoriken. Många studier visar på att retoriken ofta har förändrats utan att den praktiska mångkulturalistiska politiken har ändrats, och kanske är det just det förstnämnda som är den viktigaste faktorn.

En annan central punkt är att skilja mellan välfärdssystem av försäkringskaraktär och de som syftar till direkt omfördelning mellan rika och fattiga. Kritiken mot multikulturalismen gäller att stödet för en egalitär omfördelningspolitik kommer att urholkas, och att de välfärdssystem som kan finna stöd kommer att vara av försäkringstyp. Alla människor kan komma att bli sjuka, förlora sitt arbete osv, och därför kan det finnas möjlighet att upprätthålla legitimitet för allmänna försäkringar mot denna typ av olyckor även utan att medborgarna i särskilt hög grad identifierar och sympatiserar med varandra (dock krävs tillit i den meningen att man naturligtvis bara är villig att stödja ett sådant system om man hyser tillit till att övriga inte fuskar). Men en omfördelningspolitik mellan rika och fattiga individer, eller mellan välmående kommuner och kommuner med stora sociala problem, kräver däremot en sådan identifikation och gemensamhetskänsla.

En metodologisk konsekvens av detta resonemang är ett ifrågasättande av de studier som bara tittar på ‘public spending’, välfärdens andel av statsbudget, osv, utan att utröna om systemen är omfördelande/egalitära eller av försäkringsmodell. En sådan kritik kan nog anföras mot delar i Stichnoth & Van der Straeten.

David Millers slutsats är att . . .

. . . the critics were right to raise the alarm. They were right to identify the danger posed by a certain brand of multiculturalism, even if they tended to exaggerate the specific contribution that multiculturalism had made to the decline of the social democratic left (other cultural shifts, for example in the realms of work and leisure, probably made a bigger difference). But they were wrong to suggest that the solution lay in abandoning multiculturalism per se, and returning to a simpler kind of egalitarian politics. […] If there is a solution, it lies in an intelligent form of multiculturalism that extends special treatment to cultural minorities when, but only when, this serves to integrate them more closely into the wider community as equal citizens. [s. 337-8]

För att undvika att stödet för välfärdsstaten och omfördelningspolitik urlakas så är det . . .

. . . important that multicultural policies should not have the effect of widening the perceived gap between immigrant groups and the host community, or of conveying that the impression that the former are under no obligation to adapt to the norms and practices of the society that has taken them in. They should visibly be combined with national citizenship policies whose aim is to integrate immigrant groups socially, foster their loyalty to the state, and encourage them to become involved in democratic politics. [. . .] This is precisely what has happened in those countries that score high on the index of multiculturalism, such as Canada, and more recently has begun to happen in countries such as the Netherlands and Britain, which previously had pursued a somewhat informal, low-key approach to nation building among immigrant groups. In these countries, citizenship education is now taken more seriously, and access to citizenship in the formal sense made subject to requirements such as demonstrating competence in the national language and familiarity with the culture of the host country. Multicultural policies have not necessarily been abandoned [. . .], but there has been an ideological ‘retreat from multiculturalism’ insofar as multiculturalism was thought to entail one-sided support for sectional group identities at the expense of an inclusive national identity. [s. 335]

We need to think hard about how integration policies can work alongside multicultural policies, so that citizens can respect one another’s differences but still think of themselves as belonging to the same community with a responsibility to ensure equal rights for all. Recent terrorist outrages, and the evidence they have brought of individuals and groups who are deeply alienated from the societies in which they live, show us how urgent such thinking has become. [s. 338]

För övrigt recenseras boken i Ethics och sätts där i ett större sammanhang:

Multiculturalism and multicultural policies (MCPs) do not suffer from a lack of criticism. Increasingly, many of the most vocal critics can be found among a political and academic left that has historically provided multiculturalism with many of its most sympathetic supporters. Some feminists wonder whether, by granting greater autonomy to patriarchal minority cultural groups, multiculturalism might be bad for women. Many political liberals argue that multiculturalism, by offering special provisions on the basis of group membership, violates the ideals of neutrality and equal treatment. This collection, edited by Queens University professors Keith Banting and Will Kymlicka, examines the latest of these criticisms: that claims for recognition erode the social solidarity, interpersonal trust, and political coalitions necessary to maintain the liberal welfare state.

Banting & Kymlicka urskiljer i boken olika mekanismer som skulle kunna urholka välfärdsstaten. Recensenten Joshua Preiss sammanfattar:

According to the first, which they call the “crowding-out effect,” MCPs weaken proredistribution coalitions by diverting time, energy, and money from redistribution to recognition. Second, MCPs may have a “corroding effect.” As the story goes, citizens have historically supported the welfare state because they saw their disadvantaged fellow citizens as “one of us.” By emphasizing differences rather than commonalities, MCPs may erode trust and solidarity among citizens and, therefore, popular support for redistribution.

Slutsatsen av studierna i volymen visar dock:

The critic’s claims are exaggerated, as a close look at the evidence reveals that there is no general tendency for the adoption of MCPs to lead to an erosion of the welfare. The present evidence reveals no general conflict between the politics of recognition and the politics of redistribution.

Angående Millers kritik:

It is important to add that it is possible that the countries that are historically strong on MCPs are also the countries where MCPs are less likely to have a corrosive impact on solidarity and the welfare state. Such a phenomenon would significantly diminish the relevance of any study that proceeds by dividing countries into the categories strong, moderate, and weak on MCPs. The impact of such a phenomenon is particularly relevant to philosophers who advocate the widespread adoption of MCPs in countries like Germany, Norway, and Sweden, whose support of multiculturalism has been moderate or weak. In such countries, the negative effects of multiculturalism on the welfare state may be more pronounced than in Canada or Australia.

Finally, we ought to distinguish the more redistributive aspects of the welfare state from what Miller calls the insurance model of the welfare state. Banting et al. often (though certainly not exclusively) measure the strength of the welfare state in terms of social spending. If the critics are correct, the negative effects of multiculturalism as ideology may not be a collapse on overall social spending but a gradual transition toward a less progressive insurance model. In such a scenario, one could point to a genuine trade-off between recognition and redistribution.