Idag läser jag Quentin Skinners Liberty Before Liberalism. Nedanstående passage uttrycker en intressant tankegång angående en, så att säga, metateoretisk frågeställning. Kontexten är enväldesförespråkarnas kritik av “the neo-roman theory of liberty”. Denna teori hävdade att politisk frihet, dvs delaktighet i styret av staten, var en central garant för personlig frihet. Detta var uppenbart en kungafientlig och subversiv doktrin, och förespråkarna för envälde gjorde sitt bästa för att undergräva den. Ett sätt var att framställa allmän politisk delaktighet som verklighetsfrånvänd och farlig.
Den metateoretiska frågeställningen uppkommer av att William Pavey (Principles of Moral and Political Philosophy, 1785) hävdade att eftersom kravet på politisk frihet är utopiskt så innebär det att en definition av frihet vari politisk frihet är ett nödvändigt villkor måste avfärdas. Quentin Skinner skriver:
I shall not attempt to counter Paley’s criticism, save by observing that I have never understood why the charge of utopianism is necessarily thought to be an objection to a theory of politics. One legitimate aspiration of moral and political theory is surely to show us what lines of action we are committed to undertaking by the values we profess to accept. It may well be massively inconvenient to suggest that, if we truly value individual freedom, this commits us to establishing political equality as a substantive ideal. If this is true, however, what this insight offers us is not a critique of our principles as unduly demanding in practice; rather it offers us a critique of our practice as insufficiently attentive to our principles.
I en fotnot till detta stycke exemplifierar Skinner med Rawls teori om rättvisa. Det är en intressant fråga. Jag har tidigare tagit upp mer “realistiska” synsätt, exempelvis det “melioristiska” förhållningssättet till politik och politik teori hos Sen, Rorty och Williams, samt Raymond Geuss kritik av “the ethics-first view of politics” här och här, vilka båda kan kontrasteras mot Rawls/Nozick.