Under februari och mars 1936 reste Orwell runt i kolgruvedistrikten kring Wigan och Sheffield för att undersöka arbetarklassens villkor. Resultatet blev den fascinerande boken Vägen till Wigan Pier. Boken består av två delar: först en reportagedel, sedan en personlig och politisk analys av det brittiska klassamhället, av socialismens framtid, framstegstankens problem, och fascismens locktoner.
Väl hemma från sin resa redogör Orwell i ett brev till Jack Common för det tema som kom att bli dominerande i den andra delen av Vägen till Wigan Pier: kritiken av den typiske medelklassocialisten.
The trouble is that the socialist bourgeoisie, most of whom give me the creeps, will not be realistic and admit that there are a lot of working-class habits which they don’t like and don’t want to adopt. E.g. the typical middle-class socialist not only doesn’t eat with his knife but is still slightly horrified by seeing a working man do so. And then so many of them are of the sort eunuch type with a vegetarian smell who go about spreading sweetness and light and have at the back of their minds a vision of the working class all T.T., well washed behind the ears, readers of Edward Carpenter or some other pious sodomite and talking with B.B.C. accents.
The working classes are very patient under it all. All the two months I was up north, when I spent my entire time in asking people questions about how mych dole they got, what they had to eat etc., I was never once socked on the jaw and only once told to go to hell, and then by a woman who was deaf and thought I was a rate-collector.
This question has been worrying me for a long time and part of my next book is to be about it.
I Vägen till Wigan Pier kulminerar denna tankegång i följande passage:
Precis som när det gäller den kristna tron, är den sämsta reklamen för socialismen dess anhängare.
Det första som en utomstående betraktare måste slås av är att socialismen i sin utvecklade form är en teori som helt och hållet är begränsad till medelklassen. Den typiska socialisten är inte, som darriga gamla tanter tror, en vildsint arbetare med smutsig overall och skrovlig röst. Han är antingen en ungdomlig bolsjeviksnobb som inom fem år mycket väl kan ha gift sig rikt och blivit omvänd till katolicismen; eller, än mer typiskt, en prudentlig liten man med något manschettjobb, vanligen i smyg helnykterist och ofta med sympati för vegetariansimen, med frikyrklig bakgrund och, framför allt, med en social ställning som han inte har minsta avsikt att släppa ifrån sig. Denna sistnämnda typ är förvånansvärt vanlig i socialistiska partier av alla nyanser; kanhända har den i sin helhet övertagits från det gamla liberala partiet.
Därutöver har vi den förfärligt stora — och den verkligt oroande — utbredningen av diverse fantaster överallt där socialister är församlade. Man får ibland intrycket att blotta ordet ”socialism” eller ”kommunism” som en magnet drar till sig varje fruktsaftälskare, nudist, sandalbärare, sexualgalning, kväkare, naturläkare, pacifist och feminist i England.
[ . . .] Härtill måste läggas den fula företeelsen att de flesta medelklassocialister, fastän de i teorin längtar ihjäl sig efter det klasslösa samhället, håller så hårt fast vid sina eländiga rester av social prestige. Jag kommer ihåg mina skräckupplevelser i samband med med det första avdelningsmötet jag var med om i I.L.P. [Independent Labour Party]. (Det skulle kanske ha varit rätt annorlunda i norra England, där det inte bor lika tätt med borgare.) Är dessa eländiga små bestar, tänkte jag, arbetarklassens rätta förkämpar? För varenda människa där, man som kvinna, bar de värsta stigmata av medelklassens högfärd som tänkas kan. Hade en riktig arbetare, t.ex. en som var nersmutsad av sitt arbete i gruvan, kommit in bland dem helt plötsligt, skulle de ha blivit besvärade, irriterade, äcklade; en del skulle väl ha hållit för näsan och gett sig av.
Björn Östbring 