I april 1936 recenserar Orwell (i två olika artiklar) boken The Fate of the Middle Classes av Alec Brown. Orwell inleder med en anmärkning som jag tror att Alexis de Tocqueville definitivt skulle ha nickat instämmande till: ”Aristocracy can only exist while aristocratic poverty is thinkable”. Tanken är att om en aristokrat är fattig, men ändå räknas som aristokrat, så bevisar detta att aristokratin som princip är väl förankrad i samhället ifråga. Men:
Once it is taken for granted that a knight must have at least £1000 a year or stop being a knight, aristocracy gives way to plutocracy.
Boken som Orwell recenserar är skriven av en kommunist, och Orwell noterar genast att den ekonomiska determinism som ligger i botten av en kommunistisk analys gör att denna insikt saknas, eftersom kommunistens fokus på ”economic realities” gör honom blind för det mest centrala: nämligen att klasskänsla inte rakt av går att reducera till inkomstnivå. Detta är en poäng som kommunisten är ”inclined and perhaps wants to miss”.
Actually, as everyone knows, men of similiar economic status may differ enormously if they are differently affected by the concept of gentility. Thus, in England, an Army officer with £600 a year would die rather than admit a grocer of the same income to be his equal. It is this particular form of snobbery which, when the middle class have learned to act together, may pave the way for some form of Fascism.
En ortodox kommunist kan inte förstå denna aspekt av klasskänslor, så att ta del av dennes analys av det komplexa engelska klassamhället är som att ”watching somebody carve a roast duck with a chopper”.
Att allt inte går att reducera till inkomst visas exempelvis av det faktum att en man som tjänar £3 i veckan men som kan uttala sina h (dvs inte talar cockney) ”regards himself – and is regarded by other people, to some extent – as the superior of a man with £10 a week who can’t.”
This last fact is enormously important, for it is because of this that the aitch-pronouncing section of the population tend to side with their natural enemies and against the working class, even when they grasp the economic side of the question fairly clearly. The statement that ”every ideology is a reflection of economic circumstances” explains a good deal, but it does not explain the strange and sometimes heroic snobbishness that is found in the English middle classes.
Björn Östbring 