Andrew Brown ser tillbaka på sin tid i Sverige:
The great distinguishing characteristic of the society as I knew it was its narrowness. It was narrowly liberal, or narrowly socialist within its different net cages, but that there should be two acceptable views on matters of real importance, such as the treatment of women, or racism, was not a Swedish characteristic, and I can’t really believe that anything has happened to change that. A narrow society is not necessarily inflexible: everyone can always change their minds, provided they all do so at once, and together. But it is very different from a genuinely plural one.
Kanske är detta en självuppfyllande process? Om man börjar med antagandet att endast en åsikt eller preferens kan vara gällande och legitim vid en given tidpunkt, och om man själv instämmer med den rådande ordningen, då kommer man bli livrädd och slåss med näbbar och klor så fort en annorlunda ståndpunkt visar minsta livstecken.
Men kanske är just sådana absolutistiska anspråk som tillslut skapar en motreaktion, eftersom dessa anspråk måste utmåla motståndaren som långt värre än vad rim och reson faktiskt ger vid handen. Och på grund därav blir motreaktionen så mycket starkare, eftersom den ursprungliga ståndpunkten har gjort bankrutt, tappat all trovärdighet och moralisk appell.
Behöver jag nämna integrationsdebatten? Lena Sundström? Göran Persson som feminist? Eller tesen att en målning som föreställer en läsande kvinna är, typ, proto-nazistisk?
Björn Östbring 
En reaktion på ”Det svenska debattklimatets snävhet och sorg”