Igår var jag som sagt på Kristian Gerners föredrag ”Karl Poppers filosofi och kommunistsystemets kollaps” på Filosoficirkeln. Måste säga att jag blev lite besviken: det var för lite filosofi. Gerner pratade mest om hur Poppers idéer om reformism och öppet samhälle influerade politiska aktörer i Öst, inte minst genom George Soros arbete.
Jag hade hoppats på något mer i stil av en popperiansk analys av faktorerna bakom kommunismens kollaps. Exempelvis som ett resultat av den informationsbrist som uppkommer i en planekonomi (där all den information som ges av marknadens prismekanismen saknas) och där fri debatt inte tillåts. Enligt Popper får alla politiska åtgärder oavsiktliga och oförutsedda konsekvenser, och ett samhälle som saknar mekanismer att uppmärksamma och handskas med dessa kommer ofrånkomligen att stagnera.
Hur som helst, Gerner nämnde att medan han skrev texten till föredraget så hade han råkat höra en uppläsning av Orwells 1984 på radion, vilket han anmärkte var en passande inramning. Detta fick mig att tänka på en recension som Orwell gjorde av Bertrand Russells bok Power: A New Social Analysis. Tidpunkten är januari 1939, och Orwell ser en mycket mörk framtid. Därför blir han frustrerad av Russell: ”like all liberals he is better at pointing out what is desirable than explaining how to achieve it.”
[. . .] [He] merely utters what amounts to a hope that the present state of things will not endure. He is inclined to point to the past; all tyrannies have collapsed sooner or later, and ”there is no reason to suppose (Hitler) more permanent than his predecessors”.
Underlying this is the idea that common sense always wins in the end. And yet the peculiar horror of the present moment is that we cannot be sure that this is so. It is quite possible that we are descending into an age in which two and two will make five when the Leader says so. Mr Russell points out that the huge system of organized lying upon which the dictators depends keeps their followers out of contact with reality and therefore tends to put them at a disadvantage as against those who know the facts. This is true so far as it goes, but it does not prove that the slave-society at which the dictators are aiming will be unstable. It is quite easy to imagine a state in which the ruling caste deceive their followers without deceiving themselves. Dare anyone be sure that something of the kind is not coming into existence already? One has only to think of the sinister possibilities of the radio, state-controlled education and so forth, to realise that ”the truth is great and will prevail” is a prayer rather than an axiom.
Kring detta stycke kan det vara värt att reflektera med utgångspunkt i Popper och Hayek. Jag har tyvärr inte tid att göra det ordentligt just nu. Men notera exempelvis att idén om ett informationsgap mellan de styrande och de styrda är förenlig med att den mängd information de styrande besitter hade varit mycket större om de inte samtidigt hade haft behov av att upprätthålla detta gap. Kristian Gerner pratade exempelvis om de sovjetiska försöken under Krusjtjovs tid att få till stånd en genuin samhällsvetenskap. De steg som skedde i denna riktning togs sedan tillbaka av ett mer räddhågset sovjetiskt ledarskap.
Björn Östbring 