Här kommer några rader om frågan om presstödet. Jag ska genast säga att min grundinställning är att det ska avskaffas. Men jag ska nu resonera lite kring följande åsikt: ”Att reglera presstöd efter innehåll innebär censur”. Detta var rubriken på en intervju i DN.
Det finns två generella saker i den politiska debatten som jag har svårt för. Det ena är när debattörer bara blåser på och struntar i att göra mer finstilta distinktioner. Det andra är överdrifter som urvattnar begreppen eller förvrider perspektiven. Den aktuella rubriken tycktes spontant som ett exempel på dessa saker.
Hur som helst, det finns naturligtvis ett rimligt resonemang bakom. Pär-Arne Jigenius, tidigare pressombudsman, säger till DN:
Det här är det pris man får betala om man ska upprätthålla systemet med presstöd. Den statliga myndighet som distribuerar stödet måste göra det helt neutralt. Nämnden har ingen rätt att beakta om en tidning som söker presstöd är höger- eller vänsterextrem. [. . .] De som reagerar häftigt hamnar i positionen att avveckla presstödet. Men det farligaste man kan göra nu är att hävda att politikerna ska modifiera stödet så att vissa politiska riktningar inte ska kunna få stöd.
Rimligt, men jag är inte säker på om jag instämmer. Jag lutar åt Per Svenssons ståndpunkt:
Yttrandefrihet är rätten att säga också korkade saker utan att riskera att bli straffad av staten. Yttrandefrihet betyder inte att man har rätt att få betalt av staten för att säga korkade saker.
Men jag tvekar som sagt. Inte minst därför att den mycket kloke Jakob Heidbrink även han driver linjen att yttrandefriheten kräver ett åsiktsneutralt presstöd. Jag är ense med Heidbrink i den meningen att jag hellre skrotar presstödet än inrättar ett halvt godtyckligt utdelat presstöd. Men vad jag inte är ense om är den principiella poängen att ett innehållsprövat stöd med nödvändighet innebär en kränkning av yttrandefriheten.
Heidbrink skriver:
Det är [. . .] viktigt att alltid minnas vad det innebär att ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att jag utan hot om repressalier får uttrycka åsikter som just inte anses höra den goda smaken till.
Genom hela inlägget betonar Heidbrink förtjänstfullt det viktiga med att yttrandefrihet innebär att ha rätt att säga saker som majoriteten tycker är förkastligt. Men vad jag invänder mot vad som ska räknas som en relevant repressalie:
Man bör också hålla i minnet att ett åsiktsförtryck kan ta sig olika former. Det behöver inte handla om att spärra in eller döda de som har osmakliga åsikter. Det kan också handla om att undanhålla sådana förmåner som andra får som har smakfulla åsikter.
Det här med att ”undanhålla förmåner” fick mig att tänka på den politiske teoretikern William Galston (jag läser mycket av honom just nu). I den kända artikeln ‘Two Concepts of Liberalism’ (1995) diskuterar han (i förbifarten) ett fall där ett religiöst universitet krävde att åter bli undantagna från beskattning, en förmån som gällde alla universitet men som delstaten återkallat på grund av detta universitets policy gällande etnicitet. Galston introducerar begreppet ”reverse exemption”. (Fallet gäller i och för sig ”freedom of association”, men det är själva idén jag är ute efter och på det sätt som det innebär en kompromiss.)
Consider, for example, Bob Jones University, whose students were prohibited on religious grounds from engaging in interracial dating. In many cases of conflict between First Amendment-protected associations and compelling state interests such as ending racial segregation, the flat prohibition of conduct judged obnoxious by public principles seems hard to square with the minimum requirements of Free Exercise. But associations conducting their internal affairs in a manner contrary to core public purposes can legitimately be burdened, even if not banned outright. In such cases, a policy of what might be called ”reverse exception” — that is, the removal of all forms of otherwise applicable public encouragement and favor — may well be the most appropriate course. (Galston 1995, s. 532)
Låt mig nu resonera på ett lite abstrakt sätt om presstöd, mest för att få grepp om frågan. Tänk att mängden A innefattar alla åsikter som överhuvudtaget är möjliga att uttrycka. En given politisk gemenskap känner oftast ett behov av att förbjuda vissa av dessa åsikters yttrande, som de kanske sorterar in under begrepp som uppvigling, hets mot folkgrupp, eller likande. En liberal stat är mån om att att göra detta i så liten omfattning som möjligt, men likväl kommer den bara att tolerera en delmängd av A. Låt oss kalla den för B. I denna mängd B ryms fortfarande en hel del obehagliga, illiberala och ondsinta yttranden, men i en liberal stat finns alltså ändå en delmängd åsikter vars yttrande är förbjudna; dessa ryms i kilen mellan A och B (vi kan kalla denna A/B). Nu tänker sig den politiska gemenskapen i fråga att den ska stödja tidningar och press, eftersom dessa bidrar till samhällsdebatten och gemenskapens politiska vigör. Den inrättar en myndighet som ska granska de ansökande tidningarna och fördela stödet enligt vissa principer. Vilka principer? Bör de hålla sig till samma grunder som den använt för att sålla fram mängden B? Men samtidigt är de måna om att B ska vara så vid som möjligt, och att den därför borde få innehålla även idéer som den bedömer kan vara skadliga om de skulle få stort genomslag, säg anti-demokratiska principer och rashat. Detta är ett dilemma. Här kommer frågan: finns det legitima grunder för att anamma en princip som sorterar ut en delmängd av B — låt oss kalla en sådan för mängd C — av yttranden som är acceptabla att ge stöd till? Och därmed skapa en kil B/C av yttranden som diskvalificerar tidningar från att få stöd trots att den politiska gemenskapen samtidigt bedömer dem som tillåtna att yttra?
(Notera att den aktuella frågan inte fångas i detta resonemang, eftersom åsiktsneutral innebär att presstödsnämnden inte får ta hänsyn ens till frågan om det faller in under B. Om jag förstått Martin Alhqvist rätt.)
Heidbrink svarar nej.
Yttrandefrihet, det är att få säga saker som andra tycker är anstötliga, vidriga, fasansfulla och ändå av staten, det allmänna, behandlas som alla andra. Det är det, inget mindre, som yttrandefrihet är.
Galston skulle nog påpeka att presstödet utgör en form av ”encouragement and favor” och att ett undanhållande av dessa är förenligt med att yttrandefriheten består. Ja, att detta kanske är den bästa kombinationen givet att de aktuella åsikterna som predikas är intoleranta och odemokratiska och bedöms utgöra ett hot mot den politiska ordningen ifall de skulle få större genomslag. (Notera att jag inte här pratar om Nationell Idag; jag har inte en aning om vad den innehåller). Galston skulle nog hävda att yttrandefriheten innebär att en mycket stor mängd yttranden, även de ”anstötliga, vidriga och fasansfulla”, tolereras av staten utan repressalier. Men också vidhålla att det är förenligt med yttrandefrihet att, givet ett existerande system av presstöd, undanhålla stöd för vissa sådana yttranden; förenligt med ”the removal of all forms of otherwise applicable public encouragement and favor”. Eller som han skrev om samma rättsfall i sin senaste bok:
Tax exemption is a privilege, not a right, and may be withdrawn when an organization’s conduct is manifestly inimical to public policy. [. . .] Note that the question was not whether [. . .] the state had the right to order a private, denominational university to abandon its internal policy, on pain of civil or criminal sanction. That step would have implicated basic rights of freedom of association and free exercise of religion that the Court has long defined and protected, and it would have called for an entirely different legal analysis. (Galston 2005, s. 183)
Presstöd är ”a privilege, not a right” och ur det perspektivet framstår det inte som självklart illegitimt att utforma det på ett sätt så att det gäller en delmängd av B. Samtidigt är den uppkomna en mängden B/C, som alltså innebär att vissa yttranden som är lagliga likväl särbehandlas av det offentliga, inte oproblematisk. Det är negativ faktor att ta med i beräkningen; kanske innebär den alltför stora problem så att stödet antingen bör vara generellt över B eller inte existera alls. Och jag är benägen att hålla med Heidbrink i hans prioritering av likabehandling i lagstiftning och maktutövning. Det jag är obenägen till är så att säga att skriva in detta i definitionen på det sätt som Heidbrink gör. För om man gör så, ja då innebär ett innehållsprövat presstöd detsamma som ”censur”. En bedömning som gör våld på den vardagliga meningen hos detta begrepp, och suddar ut signifikanta nyanser i vår politiska vokabulär.
Referenser:
William Galston (1995), ‘Two Concepts of Liberalism’, Ethics, Vol. 105, Nr 3, pp. 516–534.
William Galston (2005), The Practise of Liberal Pluralism, (Cambridge: Cambridge University Press).
Björn Östbring 
Lämna en kommentar