Intet nytt, ändå så uppfriskande.
All politik som ska vila på frihetlig grund måste skilja mellan vad man ogillar och vad man vill förbjuda, mellan att ta avstånd från människors bruk av sin frihet och att ta ifrån dem själva friheten.
Ett samhälle baserat på alla medborgares lika rätt till frihet är förvisso inte ett samhälle där allt är tillåtet. Den som tvingar kvinnor att bära slöja, eller som brukar våld mot sin dotter eller syster för att man ogillar hennes val av pojkvän, eller som hotar författare och journalister för att de utmanar religiösa tabun, kan och bör straffas. Men här berättigas ett ingrepp i förövarens frihet av själva frihetsprincipen. Det är för att försvara allas rätt till frihet som man låser in den som tyranniserar sin omgivning.
Att den som tvingar någon att bära burka ska straffas innebär däremot inte att den som väljer att bära burka ska straffas.
[. . .]
Att man har rätt att bära burka på gator och torg ska emellertid inte tolkas som en rätt att också göra det på arbetsplatsen, vad än svensk diskrimineringslagstiftning vill göra gällande. Alla rum är inte offentliga rum, och arbetsplatsen är inte primärt en arena för utövande av religiös eller politisk övertygelse (om det inte är en religiös eller politisk arbetsplats, förstås). Lika lite som de troende har en rätt att predika i mitt vardagsrum, lika lite har de en rätt att kräva av en arbetsgivare att hon ska anställa en man som vägrar att ta henne i hand med hänvisning till sin religion. Att vi respekterar andras frihet att utöva sin religion upphäver ju inte vår egen frihet att slippa ha något med deras religionsutövning att göra.
Björn Östbring 