Vilks, Knutson, Betnér och Orwell

Angående den senaste attacken på Vilks så skrev inslag.se igår ett bra inlägg där han pekade på hur en del svenska intellektuella verkar oförmögna att se vad frågan handlar om, och i princip lägger skulden på Vilks själv.

En av dem är Magnus Betnér (se kritik nedan). Och den andre, Ulrika Knutson, är ordförande för självaste Publicistklubben. Detta fick mig att tänka på George Orwell och den svidande kritik han framförde i essän The Prevention of Literature, efter att ha besökt en konferens i yttrandefrihetens namn anordnad av PEN-klubben 1945.

[What] is sinister, as I said at the beginning of this essay, is that the conscious enemies of liberty are those to whom liberty ought to mean most. The big public do not care about the matter one way or the other. They are not in favour of persecuting the heretic, and they will not exert themselves to defend him. They are at once too sane and too stupid to acquire the totalitarian outlook. The direct, conscious attack on intellectual decency comes from the intellectuals themselves.

Jag tror det ligger mycket i det här. Men vilket samhälle leder denna tendens till? Den frågan ställdes även på inslag.se.

Vad säger Publicistklubbens ordförande om Vilks blir mördad för sin tecknings skull? Några invändningar? Fler ironiska kommentarer att bjuda på?

Man förtjänar att få pröva på att leva under den samhällsordning man själv förespråkar och legitimerar. Välkomna till Ulrika Knutson-samhället. Tragedin är att alla vi andra också måste leva där.

Ju mer jag funderade på det här stycket, idén om Ulrika Knutson-samhället, desto starkare gjorde sig Orwell påmind. Det antas ofta att 1984 handlar om en värld dominerad av totalitära stater modellerade på Sovjet och Hitler-Tyskland. Eller så fokuseras läsningen på övervakning och obehagliga statliga maktmedel generellt. Men inte sällan missar man vilken intellektuell mentalitet som Orwell ansåg skulle kunna leda samhället i sådan dystopisk utveckling.

Om man läser Orwells journalistik och kritik är det dock svårt att missta sig på detta. Judith Shklar skrev följande om Orwell efter att ha läst The Collected Essays, Journalism and Letters:

[A]buses of language were in his view the way in which dishonesty worked. No one, moreover, was in his view more reprehensible in this respect than the English fellow-traveling intellectual establishment. The right might be a lot of incompetent ”stuffed shirts” inclined to fascism, but the left was incurably dishonest.  [. . .]

[H]is hatred of his own kind, the eccentric and extremely self-aware literary men, those radical intellectuals, reduced him to inventing an ”ordinary man” who was simply the obverse, the very opposite of this, his own crowd. Intellectuals he loathed as bigots, unpatriotic, lying and disloyal. They lied about the treachery of the communists in Spain. They were Machiavellian wreckers. Finally, they were unable to face facts, as they fell for every prefabricated ideological power-fantasy.

The intellectual who cannot abide intellectuals is not an uncommon type, of course, but what sets Orwell apart is that he translated this contempt into a vision of a society governed by these objects of his scorn. The totalitarian state he projected was neither Stalin’s nor Hitler’s entirely. The Inner Party that dispenses Ingsoc and rules Airstrip One in 1984 is made up of radical Anglo-American intellectuals.

[. . .] What he was able to do is to show what it would be like to be ruled by them and to live in a world wholly structured according to the ideas fashionable among them in 1948.

Judith Shklar, ‘Nineteen Eighty-Four: Should political Theory Care?’, Political Thought and Political Thinkers, (Chicago: The University of Chicago Press, 1998), s. 342–3, 349.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Frågesport

Fråga 1:

Vem är det som yttrar följande:

”Man får också ta konsekvenserna av sina yttranden, även om konsekvensen innebär mordhot.”

Svarsalternativ:

(a) Förhörsledaren Ivanov i Arthur Koestlers Darkness at Noon förklarar för den fängslade Rubashov att han borde klandra sig själv snarare än Partiet.

(b) Magnus Betnér förklarar sin syn på yttrandefrihet.

Rätt svar: (b). (Ett alternativ till Magnus uppfattning av yttrandefrihet skulle kunna vara följande: Att vara fri att yttra x innebär att kunna säga x med förutsättningen att vissa slags konsekvenser inte kommer att följa. Exempel på sådana konsekvenser kan vara: mordhot, fängelsestraff, smäll på käften, böter, etc.)

Fråga 2:

Vem yttrar:

”Han tänker inte ge upp förrän han dör, det är uppenbart.”

Svarsalternativ:

(a) Förhörsledaren Ivanov till sin kollega; misströstande angående möjligheten att få Rubashov att skriva under bekännelsen.

(b) Magnus Betnér om Lars Vilks.

Rätt svar: (b) (Vidare: enligt Betnér är attacken fruktansvärd, ”men logisk”. Man får ta konsekvenserna. Det kommer alltid finnas folk som provoceras av vissa yttranden och som kommer att vilja attackera.  ”Det skulle vara skönt om det inte funkade på det viset. Men det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.” Vad göra? ”Det enda som kan rädda mig från att bli påhoppad eller hotad för något jag sagt är att jag håller käften.” Betnér själv säger sig vara villig att ”ta konsekvenserna”. Hedrande. Men: man undrar om hans fundamentala defaitism gäller andra samhällsproblem och olyckliga företeelser. Våldtäkt? Kort kjol? Vad ska man säga då? Att det inträffade är fruktansvärt, ”men logiskt”? Att ”det skulle vara bra om det inte funkade på detta vis … men det kommer alltid finnas män som blir eggade”. Det är ju så det funkar: ”det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.” Alltså: ”Det enda som kan rädda henne från att bli påhoppad är …”

Det borde vara glasklart att defaitismen i ”ta konsekvenserna”-idén står i fullkomlig motsättning till alla former av progressiv politik. Ja, i princip undergräver den idén med politik överhuvudtaget.

För läs nu noga Betnérs avslutning. Provokatörens poäng, säger Betnér, är att provocera tills dess ingen längre blir provocerad av något. Då är jobbet klart. Men: ”På vägen dit får han eller hon ta en jävla massa skit. Även mordhot. Även att bli påhoppad. Även att bli mördad. Det är tråkigt. Men det är också sant. Och det kommer alltid att vara sant. Tills det inte finns en enda människa kvar som blir provocerad av någonting en annan människa säger. Eller det inte finns några människor kvar som brukar våld. Vi får se vilket som kommer först.”)

Uppdatering: ”Förtydligande om Betnér”.