I vintras skrev jag några inlägg om två nya Tocqueville-böcker: Richard Swedbergs Tocqueville’s Political Economy samt Jon Elsters Alexis de Tocqueville – the First Social Scientist. Som ett litet sidoprojekt i sommar ska jag försöka recensera dessa böcker ordentligt.
En intressant ingång till en recension av Swedbergs bok (inlägg här) tror jag kan vara Raymond Arons anmärkningar om Tocqueville och Marx.
I mitt inlägg om Elsters bok nämnde jag John Stuart Mills uppskattning av Tocquevilles metod, och att denna koppling kunde vara en lämplig ingång till en recension av Elsters bok. Kopplingen mellan Mill och Tocqueville upptäckte jag för några år sedan när jag skrev en liten B-uppsats om Tocqueville utifrån Karl Poppers The Poverty of Historicism. Tyvärr hann jag då inte med att reda ut frågan och stoppade bara in det i uppsatsen som ett intressant samband. Jag tänkte nu citera ur uppsatsen.
”Att tendenser existerar i samhällsutvecklingen går inte att förneka. Poppers poäng är bara att de inte går att använda dem för att förutsäga framtiden. Ett påstående om att en att en tendens föreligger är ett existenspåstående, inte universellt; det påstår att en tendens med vissa egenskaper existerar vid en viss tid och plats. (H, 114) Men ur ett sådant påstående kan inga förutsägelser göras, för en förutsägelse utifrån en tendens måste bygga på antagandet att tendensen kommer att bestå. Men att tendensen kommer att bestå i framtiden är naturligtvis ingen självklarhet: en tendens förutsäger inte sin egna fortsatta existens. Den är tvärtom villkorlig; tendensen visar sig under vissa förhållanden, men under andra förhållanden kan tendensen försvinna. Den är kort sagt beroende av att vissa initialvillkor föreligger. Popper exemplifierar med en tendens till befolkningsökning. Den kan ha pågått i hundratals år, men den kan ändå inte ligga till grunden för en förutsägelse av den framtida populationen. För tendensen är beroende av initialvillkor, av särskilda faktorer som inte med nödvändighet måste vara beständiga. Eftersom det inte finns några garantier att tendensen kommer att bestå, så är den naturligtvis inte möjlig att använda för att ovillkorligt förutsäga någon framtida händelse. Därmed blir det uppenbart att en tendens i historien inte kan ligga till grund för de historiska profetior historicisten vill göra – en ovillkorlig förutsägelse kan inte härledas från något som är villkorligt.
[Historicisterna] förbiser att tendenser är beroende av initialvillkor. De rör sig med tendenser som om de vore ovillkorliga, i likhet med lagar. De faktum att de blandar ihop lagar och tendenser får dem att tro på ovillkorliga (och följaktligen generella) tendenser eller, som vi kan uttrycka det, på ’absoluta tendenser’, exempelvis på en allmän historisk tendens till framsteg. [….]Detta kan sägas vara historicismens grundläggande misstag. Dess ’utvecklings-lagar’ visar sig vara absoluta tendenser, tendenser som i likhet med lagar inte är beroende av initialvillkor och som ovillkorligen för oss in i framtiden i en bestämd riktning. De utgör grunden för ovillkorliga profetior i motsats till villkorliga vetenskapliga förutsägelser. (H, 125-26)
[. . .]
Till sist en koppling mellan Mill och Tocqueville. Betydelsen av den är dock svår att bedöma och den för in oss på andra frågeställningar, men den är ändå alltför intressant för att helt utelämnas.
Efter att ha visat att de tendenser som historien uppvisar inte kan användas för att förutsäga framtiden, så ger Popper Mill chansen att replikera. För Mill skulle svara att hans metodologi i System of Logic innebär att en observerad tendens inte betraktas som vetenskapligt användbar förrän existensen av denna tendens deducerats fram utifrån naturlagar. Vilket i Mills fall innebär psykologiska lagar för den mänskliga naturen. Om tendensen kan deduceras fram så skulle tendensen, så som blott empirisk regelbundenhet, ha fått oberoende stöd, och man hade så att säga visat att tendensen inte var en tillfällighet.
Åt den här metoden att reducera historiska eller andra generaliseringar till en serie lagar av större allmängiltighet gav Mill namnet ’omvänd deduktiv metod’ och han förespråkade den som den enda korrekta historiska och sociologiska metoden. (H, 119)
Popper erkänner att i princip så skulle en sådan metod kunna ”överbrygga klyftan mellan lagar och tendenser” (H, 119), men han tror inte att lösningen fungerar, och tar sig för att visa att förväxlingen består.
Intressant nog verkar det som om Tocqueville kan ha haft en viss inverkan på denna metod. Stuart Jones har i en artikel argumenterat att den första gången metoden formuleras är i Mills recension av den andra volymen av Om demokratin i Amerika.[1] Mill skriver om Tocqueville:
His method is, as that of a philosopher on such a subject must be – a combination of deduction with induction: his evidences are laws of human nature, on the one hand; the example of America and France, and other nations, so far as applicable, on the other. His conclusions never rest on either species of evidence alone; whatever he classes as an effect of Democracy, he has both ascertained to exist in those countries in which the state of society is democratic, and has also succeeded in connecting with Democracy by deductions a priori, showing that such would naturally be its influences upon beings constituted as mankind are, and placed in a world such as we know ours to be.[2]
Denna metod hos Tocqueville säger Mill är: “the true Baconian and Newtonian method applied to society and government”.[3] Den traditionella bilden är att Mills omvända deduktion mer eller mindre är hämtad från Comte, men Jones visar i sin analys att en mer nyanserad bild vore att ge Tocqueville åtminstone en viss roll. Hans slutsats blir att:
[T]he inverse deductive method, in Mill’s sense, was not formulated by Comte in the Cours, though it was suggested to Mill by that text. Rather, it was first formulated in Mill’s review of the second part of De la Démocratie en Amérique, where he said, as we have seen, that it was Tocqueville’s own method. [….] Mill’s encounter with Tocqueville forms an important and unduly neglected episode in the history of his composition of the System of Logic.[4]
Jones föreslår att Tocquevilles speciella roll är att han i Mills ögon bevisade att omvänd deduktion kunde fungera, och att den utgjorde den kompromiss mellan analytisk och empirisk metod som Mill sökte.
Both the inverse deductive method and the science of ethology,which Mill aspired to found but never did, have remained famously obscure. Later scholars have been puzzled as to why Mill placed so much weight on such insecure foundations. I want to argue that his confidence in his solution was crucially bolstered by his reading of Tocqueville’s work, which seemed to him the best available example of what the inverse deductive method might look like in practice.[5]
[1] Stuart Jones (1999), ’ ”The true Baconian and Newtonian method”: Tocqueville’s place in the formation of Mill’s System of Logic’, History of European Ideas, Vol. 25, Nr 3, s. 153-161.
[2] Ibid., s. 155.
[3] Ibid.
[4] Ibid., s. 161.
[5] Ibid., s. 158.
Björn Östbring 