Överklagan

Nu är överklagan färdig och inlämnad. Jag vill tacka pappa och syster, samt Petter, Olof och Lisa för hjälpsamma kommentarer.

Överklagan till Högsta domstolen
av dom utfärdad av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 7 juli 2010 i mål nr […]

Ärade justitieråd,

Jag skriver till er för att bibringa en klagan. I det mål som anges ovan är jag målsägande. Händelsen som målet gäller utspelades under mitt deltidsarbete som lastbilschaufför vid ett åkeri med uppdrag att distribuera Swedish Matchs produkter till kiosker och livsmedelsaffärer. Åtalet gäller rån och olaga frihetsberövande. Till dessa åtalspunkter fann Helsingborgs tingsrätt de fyra tilltalade som skyldiga. Domen överklagades dock till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Vid denna domstolsförhandling kom de tilltalade med nya uppgifter: chauffören, d.v.s. undertecknad, var införstådd med aktionen att tillgripa lastbilen. Försvaret menade därmed att åtalet skulle ogillas. Hovrätten, vars dom min klagoskrift gäller, gick på de tilltalades linje.

Jag kommer nedan påvisa att hovrätten har underlåtit att i sin bedömning av målet väga in ett antal omständigheter som är av helt avgörande betydelse för prövningen av målet. Det domslut som rätten kommit fram till är fullt rimligt givet de få och oklara omständigheter som beaktas i rättens domskäl — men de tyngst vägande omständigheterna i målet tycks rätten helt ha förbisett.

Det är på grund av hovrättens förbiseenden som jag ber om att målet ska prövas på nytt. Jag vill yrka att de tilltalade hålls ansvariga för rån och olaga frihetsberövande. Grunderna för detta yrkande utgörs av de omständigheter som jag nedan kommer att anföra i min kritik av hovrättens resonemang.

*  *  *

Det bör kanske påpekas att jag författar denna överklagan på eget bevåg och för egen hand. Åklagaren har ej varit möjlig att konsultera p.g.a. dennes semesterledighet; detsamma gäller mitt målsägarbiträde. Ifall min skrivelse delvis avviker från gängse vis, så ber jag er ödmjukt om visst hänsynstagande till dessa olyckliga omständigheter.

Jag vill dessutom påtala, innan jag befattar mig med själva domen, omständigheterna kring hovrättsförhandlingen. Vid denna var jag ej närvarande, eftersom den var planerad att endast utgöras av videoupptagningarna från tingsrätten. Dock visade det sig kort före förhandlingen att ljudet hade fallit bort från upptagningarna från två av de tilltalades förhör vid tingsrätten. De två tilltalade behövde därför höras på nytt. Vid dessa förhör framlade de sin nya version om att undertecknad var införstådd i aktionen. Detta informerades jag om per telefon av mitt ombud under en paus i förhandlingen. Jag hade då endast med stora svårigheter kunnat infinna mig i rätten. Därtill tycktes både biträdet och åklagaren bedöma att rätten inte skulle lägga någon avgörande vikt vid de nya uppgifterna, givet den långa rad av påvisbara osanningar eller uppenbara orimligheter som de tilltalade tidigare i processen framfört. Inga sakuppgifter fanns heller för mig att komplettera det utförliga förhör från tingsrätten som hovrätten redan hade att tillgå.

Således var det en chock för mig när jag senare fick ta del av hovrättens dom. Inte bara av utslaget i sig, utan av det faktum att den tilltänkta bedömningen av tingsrättens videoupptagning hade förvandlats till en helt ny domstolsförhandling, som i min frånvaro tycks ha haft min eventuella delaktighet i kuppen som central fråga.

*  *  *

Nu till domen. Jag vill till att börja med klargöra att denna överklagan inte rör frågan om bevisbörda och beviskrav. Eftersom de tilltalades skuld måste fastställas bortom rimligt tvivel, så följer det att de inte kan dömas för rån med annat än att det kan bevisas bortom rimligt tvivel att jag inte var införstådd med tillgreppet. Som brottsoffer är det visserligen inte helt angenämt att bli varse om denna princip. Likväl är den riktig, och således har jag inget att invända mot hovrättens förklaring av vad som krävs för en fällande dom i det aktuella målet:

”Bevisningen måste vara sådan att det kan uteslutas att Björn Östbring Carlsson var införstådd med tillgreppet. […] Det förtjänar att framhållas, att detta inte innebär att hovrätten prövar huruvida det faktiskt förhöll sig så att Björn Östbring Carlsson var införstådd med att lastbilen och dess last skulle tillgripas utan endast att hovrätten undersöker om det kan eller inte kan uteslutas att det var så.” (s. 14)

Vad jag invänder mot, och finner undermålig, är hovrättens undersökning av denna fråga.

För att bedöma huruvida undertecknad var införstådd måste man titta närmare på händelseförloppet den aktuella dagen. Detta är den enda form av bevisning som det enligt hovrätten går att anföra, då inget bevisvärde kan ges till avsaknaden av påvisbar kontakt mellan mig och de tilltalade (s. 15), och då inte heller vittnesmål från min arbetsplats om att jag var ”helt söndertrasad” efter händelsen kan anses utesluta min delaktighet (s. 14). Återstår då, för att kunna pröva frågan, att titta noggrant på själva händelseförloppet.

Låt mig referera de enda två detaljer som rätten diskuterar som möjliga bevis för att utesluta min delaktighet. Till att börja med diskuterar rätten vittnesuppgiften om hur tre av de tilltalade springer mot lastbilen. ”Det kan tyckas märkligt”, skriver hovrätten, att de tilltalade riskerade att på detta sätt dra till sig uppmärksamhet om nu chauffören ändå var införstådd och inte behövde överraskas med en attack. Men detta faktum — att de sprang — är dock förenligt med att jag var införstådd, och denna del av händelseförloppet har enligt hovrätten ingen större tyngd som argument. På liknande sätt diskuterar hovrätten huruvida det faktum att två av de tilltalade befann sig på flaket kanske visar på att undertecknad behövde övermannas och spärras in där. Detta avfärdas, helt riktigt, med att det hade varit märkligt om lastbilen hade anlänt med en person i hytten men lämnat full av folk.

Dessa två detaljer i händelseförloppet är alltså de enda som hovrätten beaktar i sin prövning. Båda omständigheterna är tämligen svaga som argument och hovrätten gör rätt i att avfärda dem.

*  *  *

Det finns dock ett antal andra omständigheter som måste anses ha ett långt högre bevisvärde. Alla dessa omständigheter framkom tydligt i tingsrätten, och jag finner det märkligt att hovrätten inte har beaktat dem.

Den första omständigheten är följande: de tilltalade använde sig av en s.k. störsändare. Denna störsändare — som har analyserats av polisens tekniker — slår ut signaler från mobiltelefoner och gps-larm inom en radie av 10 meter. Vad var syftet, kan man undra, med att ha med sig sådan apparatur?

Lastbilen saknade inbyggd gps-sändare, och således utgjordes den enda utrustning som kunde användas för att larma och spåra bilen av min bärbara larmdosa samt mobiltelefon.

Det går inte att avfärda bevisvärdet av störsändaren genom att säga att den var medhavd mest för sakens skull. Nackdelarna för de tilltalade med att ha med sig störsändaren måste nämligen betraktas som avsevärda: den omöjliggjorde kommunikation mellan förövarna själva. De tre som tillgrep lastbilen lämnade kvar sina telefoner i den personbil som sedan följde efter. Mitt sunda förnuft säger mig att vid planerandet av en dylik aktion är det inte en småsak att välja bort möjligheten till kommunikation. I det här fallet kunde förarna i de två fordonen inte kommunicera med varandra, och inte heller med de två förövarna i lastutrymmet. Med tanke på eventuella trafikstörningar, polisjakt, eller dylikt, framstår nackdelarna med att använda sig av en störsändare som högst avsevärda. Således måste störsändaren ha haft en mycket avgörande funktion i de tilltalades plan; en funktion av sådan vikt att den uppväger nackdelarna. Det kan bara handla om att göra det omöjligt för chauffören att larma.

Det kan tilläggas att värdet av sändaren som ”skydd” åt mig för att ingen efteråt skulle misstänka mig för att vara inblandad är mycket ringa. Som mången chaufför kan vittna om: det går fortare att bli nedslagen och fasthållen än det går att trycka ingång larmet; om jag hade varit inblandad i en kupp hade en sådan efterhandskonstruktion varit fullt trovärdig. Det är därför inte trovärdigt att hävda, som försvaret kan tänkas vilja göra, att störsändaren blott var till för det skulle framstå som ett rån.

Jag finner det därför anmärkningsvärt, ja närmast skandalöst, att hovrätten i sin dom inte ens finner störsändaren värd att nämna. Det kan tilläggas att störsändaren fick viss uppmärksamhet som bevisning vid tingsrättsförhandlingen. Låt mig påminna om den roll som störsändaren hade vid det tillfället. De tilltalades linje i tingsrätten var att tillgreppet av lastbilen inte alls var planerat; att de fyra var ute och åkte för att spana på en lastbil, och att det var på ren ingivelse de bestämde sig för att ”ta den”. Givet denna version utgjorde det en något besvärande omständighet att en av dem råkade ha en störsändare i fickan. Jag vill minnas att den tilltalade i tingsrätten sa sig ha ”glömt att lägga ur den på morgonen”. I den nya versionen som de tilltalade förde fram i hovrätten erkänns att tillgripandet var planerat. Men vad vittnar deras planlagda tillvägagångssätt om?

*  *  *

På tal om plan, låt oss titta närmare på de tilltalades version. Av hovrättens dom framgår att den tilltalade [E.T.] i förhör uppgett följande:

”Planen var att de skulle slå till mot Björn Östbring Carlssons bil den aktuella fredagen. [E.T.] fick av sin tipsare besked om att Björn Östbring Carlsson var med på tillgreppet och att detta skulle ske i Strövelstorp.” (s. 10)

Den tilltalade [H. A.] har uppgett:

”En vecka före händelsen sa [E.T.] att de skulle göra ett bombsäkert insiderjobb som alla var med på.” (s. 11)

Låt oss börja med Strövelstorp. Vad rätten borde ha frågat sig är om det är rimligt, utifrån min insiderkunskap, att ”vi” skulle ha förlagt aktionen till just Strövelstorp. Under min fredagsrunda levererar jag till mellan 30 och 40 butiker. Till en av dessa har jag instruktion om att ringa och avisera leveransen några minuter före ankomst. Det är till butiken i Strövelstorp. Uppgifter från min telefon visar att detta samtal ringdes 08.48 den aktuella dagen, vilket också har bekräftats av butiken. Omkring 7-8 minuter senare skedde tillgreppet på parkeringen utanför butiken. Denna omständighet borde enligt mig ha viss tyngd som bevis för att jag inte varit införstådd med tillgreppet. Tidigare än någon annan butik skulle denna förmodligen ana att allt inte stod rätt till. Om jag varit delaktig, varför skulle aktionen ha förlagts till Strövelstorp? Den omständighet som jag nu påtalat är en avsevärd nackdel, och någon annan fördelaktig omständighet som väger över kan knappast skönjas. Det borde förefalla otroligt att valet att slå till i just Strövelstorp är förenligt med att undertecknad var införstådd med aktionen.

Den andra omständigheten gällande den påstådda planen är att den aktuella fredagen var olämplig i sig, givet den information som jag besatt. Den föregående månaden hade ett flertal mindre incidenter inträffat på fredagsrundan i nordvästra Skåne. Ett par lådor hade stulits genom att en försvagad sidodörr till lastutrymmet hade brutits upp. Vid ett annat tillfälle, då rundan kördes av en ersättare till mig, hade någon smugit sig efter chauffören in i en butik och stulit en låda strax efter leverans. Fredagen veckan före rånet fick jag av dessa skäl en kollega som sällskap och vakt i lastbilen under turen. Det var då även tal om att jag till kommande vecka skulle få, på beställning av Swedish Match, eskort av en följebil från Securitas. Sådana bilar kallas in ibland när det varit ett flertal incidenter eller när det av andra skäl misstänks råda förhöjd risk. Securitas bedömer om chaufförernas säkerhetsrutiner är fullgoda och efterföljs, de utgör ett skydd för chauffören i händelse av attack, samt spanar efter eventuella efterföljare som kan tänkas kartlägga och planera för att råna transporten i framtiden. En sådan Securitasbil skulle följa mig under min runda fredagen den 5:e mars. Att detta var slutgiltigt bestämt fick jag besked om av min trafikledare under onsdagen.

På morgonen den aktuella fredagen fick jag dock beskedet att följebilen skulle utebli. Någon på Swedish Match (d.v.s. inte någon på min arbetsplats, lastbilsåkeriet) hade bestämt att dra tillbaka bilen.

Allt detta framkommer av mitt förhör som hovrätten har tagit del av. Men vad är dess betydelse? Till skillnad från de andra omständigheterna som jag framfört i denna skrivelse har hovrätten valt att beröra saken i sina domskäl.

”Till en början kan konstateras […] att [Björn Östbring Carlsson] den aktuella dagen fick besked i Malmö att han inte skulle följas av någon följebil från Securitas.” (s. 14)

Då återstår att dra slutsatserna av detta. Det förefaller i övermåttan osannolikt att jag skulle vara delaktig i planerandet av en stöt förlagd till just denna dag — en dag som jag och alla på min arbetsplats hade väntat sig att min bil skulle få eskort av Securitas.

Denna slutledning, skulle man kunna tro, är ganska enkel att dra. Det är således med häpnad som jag läser hovrättens resonemang.

”Förutsättningarna för att tillgripa lastbilen den aktuella dagen förefaller alltså ha varit bättre än vad som annars skulle ha varit fallet. Dessa omständigheter visar emellertid inte att Björn Östbring Carlsson var införstådd med tillgreppet. Även andra än han själv måste ju ha känt till dem och kunnat lämna uppgift om dem till tipsaren eller direkt till de tilltalade” (s. 14).

Hovrätten bedömer alltså omständigheterna som graverande för mig.

Att hovrätten här har misstolkat betydelsen behöver väl knappast påpekas. Dessa ”bra förutsättningar”, om man nu kan kalla det så, blev jag medveten om — det konstaterar rätten — först på morgonen den aktuella fredagen. Det kan därför vara värt att påminna om de tilltalades nya uppgifter, vars prövning rätten har tagit som sin uppgift. De tilltalade uttrycker att planen var fastlagd redan en vecka tidigare. ”Planen var att de skulle slå till …. den aktuella fredagen.” ”En vecka före händelsen sa ….” Det kan också noteras att den hyrbil som användes vid rånet hade införskaffats ett flertal dagar i förväg. Och tvärtom: det finns inget som tyder på att rånet var brådstörtat påtänkt på morgonen, så som hovrätten måste ha tänkt sig ifall omständigheterna ska kunna anses besvärande för mig. Jag noterar med intresse hovrättens anmärkning när den senare resonerar kring bestämning av påföljd: ”[B]rottet [har] krävt organisation och planering genom bland annat kontakt med tipsare, förhyrning av personbil och anordnande av avlastningslokal…” (s. 17). Denna planering och organisation har skett under en tidsperiod då undertecknad varit utlovad att få följe av en Securitasbil.

Det här med ”bra förutsättningar” förtjänar en ytterligare kommentar. Möjligtvis har hovrätten fått uppfattningen att följebil är det brukliga för våra tobakstransporter, och att det den aktuella dagen därmed så att säga dök upp ett gyllene tillfälle. Så är inte fallet. Under mitt dryga år som tobakschaufför har jag fått ha följebil vid endast ett tillfälle; detta var efter att min kollega attackerats med tårgas av ett mopedgäng. Det är alltså något utöver det vanliga att vi chaufförer får eskort. Sålunda: hade jag varit i maskopi med de tilltalade, så hade mitt budskap naturligtvis varit att ”nu måste vi ligga lågt ett tag”. Eller, rättare sagt, så skulle ”vi” ha planerat aktionen till en annan runda än just fredagsrundan. Endast på den rundan hade det skett incidenter och endast gällande den var det någonsin tal om följebil. Varför valde vi inte istället att slå till på min måndagsrunda till Ystad?

Kort sagt, planen att ”slå till i Strövelstorp den aktuella fredagen” är tveklöst oförenlig med att jag skulle ha varit inblandad.

*  *  *

Dessa tre huvudsakliga omständigheter – vi kan kalla dem ”störsändaren”, ”Strövelstorp”, respektive ”följebilen” — utgör grunderna för mitt yrkande. Användandet av en störsändare vid tillgreppet kan endast förklaras utifrån att chauffören måste hindras från att larma. Att tillgreppet skedde i Strövelstorp, dit jag alltså ringde för att avisera den förestående leveransen, vittnar om en plan som utarbetats utan den detaljinformation som min delaktighet skulle ha medfört. Slutligen gör den tilltänkta följebilen från Securitas att jag knappast kan ha varit delaktig i en plan att tillgripa lastbilen den aktuella dagen. Dessa tre omständigheter måste rimligen anses utesluta möjligheten att jag skulle ha varit införstådd med det skedda. De tilltalade borde därför hållas ansvariga för rån och olaga frihetsberövande.

Alla sakuppgifter i denna skrivelse framkom, vad jag efter bästa förmåga kan minnas, även vid tingsrätten — och borde således ha varit tillgängliga för hovrätten. Jag åberopar därför ingen ny bevisning. Just detta faktum — att inga av de omständigheter som jag har påtalat borde vara några nyheter — utgör den grund jag vill åberopa i denna min begäran till er om ny prövning i målet. Hovrätten har helt förbisett två avgörande omständigheter i målet, och angående en tredje omständighet — följebilen — har rätten helt misstagit sig: vad som i själva verket är det starkaste beviset för att jag inte har varit inblandad, har av hovrätten anförts som en omständighet som tyder på motsatsen.

Jag ber om en ny prövning, ty endast grova förbiseenden och misstag från hovrättens sida kan förklara dess domslut i målet: dess beslut att fria de tilltalade från åtalspunkterna gällande brott begångna mot undertecknad.

BJÖRN ÖSTBRING CARLSSON                                               Malmö, den 4 augusti 2010
lastbilschaufför
fil. kand. i statsvetenskap och teoretisk filosofi