Politisk realism och ordningens problem

Inledning

I våras blev jag utsatt för ett allvarligt brott. Upplevelsen fick mig att skriva ner några reflektioner kring ett antal texter inom politisk teori som jag hade läst tiden före händelsen. Texterna ingår i vad som kan kallas en ”realistisk” ansats inom modern politisk teori, och från en av dessa författare, Bernard Williams, hämtade jag vad jag vill kalla för en känsla för prioritet:

I identify the ”first” political question in Hobbesian terms as the securing of order, protection, safety, trust, and the conditions of cooperation. It is ”first” because solving it is the condition of solving, indeed posing, any others. (Williams 2005: 3)

Att bli utsatt för ett brott innebär, föga förvånande, att man bara alltför väl blir påmind om vad som kommer först i politiskt hänseende. I det avseendet kan Bernard Williams kritik mot samtida politisk teori sägas innebära, lite tillspetsat, att det hade varit önskvärt om fler politiska filosofer blev utsatta för brott då och då. För då hade de förmodligen inte skrivit tjocka böcker i vilka ”ett välordnat samhälle” är ett antagande. De hade insett att den första frågan . . .

….is not (unhappily) first in the sense that once solved, it never has to be solved again. This is particulary important because, a solution to the first question being required all the time, it is affected by historical circumstances. (Williams 2005: 3)

I denna min metareflektion ska jag försöka bygga vidare på dessa reflektioner och presentera grunderna i realistisk politisk teori, samt försöka knyta det till olika aspekter av kursinnehållet och till några av mina reflektionspapper. Som litteratur kommer Bernard Williams bok In the Beginning Was the Deed att vara central tillsammans med Raymond Geuss’ Philosophy and Real Politics (2008). Därtill kan nämnas att senaste numret av European Journal of Political Theory helt är ägnat åt denna inriktning. Det upptäckte jag tyvärr alldeles nyligen och således har jag inte hunnit läsa alla artiklarna. Men en av dem, William Galstons översiktliga ”Realism in Political Theory” kommer jag att använda mig av här. Galston beskriver realismen som ”a kind of community stew” (Galston 2010: 386) där olika teoretiker bidrar med olika ingredienser till grytan. Det finns dock även en gemensam kärna, enligt Galston. Jag ska inleda med att beskriva denna kärna och dess relation till ordningens problem. Därefter ska jag plocka upp ett par spörsmål från mina tidigare reflektionspapper och dra paralleller till tankegångar som är typiska för realismen.

* *

Politisk realism och ordningens problem

Med politisk moralism menar Bernard Williams ett synsätt som ”make the moral prior to the political” (Williams 2005: 2). Det finns två varianter av detta synsätt. Antingen en strukturell modell (likt Rawls A Theory of Justice) där man, efter moralisk reflektion, fastlägger de ramar som gäller för en legitim politiskt ordning. Williams noterar att även sådana målsättningar (som Rawls ”social justice”) som vi normalt betraktar som mål som vi eventuellt bör sätta på den politiska agendan är ”presented less in terms of a programme, and more in terms of a required structure” (2005: 1). Den andra varianten av politisk moralism är ”the enactment model”, tydligast exemplifierat av utilitarismen, där ”politics is (very roughly) the instrument of the moral” (2005: 2) genom att politiken uppför och realiserar de principer, ideal och värden som i ett föregående skede dikterats av en moralteori.

Det gemensamma är alltså synsättet att moralen föregår politiken. Antingen genom att sätta ramarna (Kants diktum ”All politics must bend its knee before the right”) eller genom att fastslå mål gentemot vilka politiken betraktas som blott medel. Detta synsätt, ”the ethics-first view” som Raymond Geuss (2008: 6-9) kallar det, har sin motsats i politisk realism, vilket enligt Bernard Williams innebär ”an approach which gives a greater autonomy to distinctively political thought” (2005: 3). En central utgångspunkt för Williams är synsättet att ett tillstånd där gangsterism råder och där en grupp av människor terroriserar och förtrycker en annan ”is not per se a political situation; it is, rather, the situation which the existence of the political is in the first place supposed to alleviate (replace)” (2005: 5). Att uppnå ordning innebär en övergång från ett opolitiskt till ett politiskt tillstånd, ett tillstånd där den första frågan är besvarad. Denna övergång till det politiska tillståndet innebär att en grupp får makt över andra, och om upprättandet av en sådan maktinstans ska ses som lösningen på det första problemet, snarare än en fortsättning av det ursprungliga problemet i än mer despotiskt form, så måste  ”something . . . be said to explain (to the less empowered, to concerned bystanders, to children being educated in this structure, etc.) what the difference is between the solution and the problem” (2005: 5). Utan legitimering av makten har ingen övergång skett till det politiska tillståndet. Raymond Geuss uttrycker det på följande vis:

You don’t ”have” the concept of the state unless you have the idea of a freestanding form of authority, and the idea of authority requires some appeal to notions like ”ought” or ”should”. You do not automatically have a state when some group in fact completely controls the use of violence within a territory–if you did, every group of successful kidnappers would constitute a ”state.” Rather, a state exists only if enough people think they ”ought” to obey the orders of some person or designated group of people, in the right sense of ”ought.” […] Characteristically, the concept ”the state” is introduced together with a theory about the nature and the source of the authority which the abstract entity that is so named is supposed to have. (Geuss 2008: 44-45)

Som Bernard Williams beskriver det: ”[O]ne of the few necessary truths about political right is that it is not merely might.” (2005: 135). Detta för oss till innebörden av ”distinctively political thought”. De centrala begreppen i politisk filosofi är strikt politiska: ”power, and its normative relative, legitimation”. Legitimitet är ett normativt begrepp, men det är så att säga på samma plan som makt: det är politiskt, dvs det skulle sakna mening i en ren moralteori. Som William Galston skriver i ett annat sammanhang: ”obedience and coercion” är helt centrala politiska begrepp, ”but they are hardly the central question of individual morality” (Galston 2009: 88). Idén om ”distinctively political thought” kan nu ges tydligare innebörd:

[If] theorists discover moral principles by examining politics as a distinctive sphere of human activity, then political theory may well have a distinctive, though still recognizably moral, content that cannot be derived from non-political morality. (Galston 2009: 88)

Men varför lägger realisterna så stor vikt vid ”den första frågan”? Vad är det egentligen driver deras kritik av Rawls, Dworkin och hela den moderna traditionen av ’high liberalism’? Nyckeln ligger i Williams konstaterande ovan att den första frågan aldrig är löst en gång för alla, att den kontinuerligt måste lösas och att då och endast då kan andra frågor sättas upp på agendan. När Rawls slår fast att ”justice is the first virtue of social institutions” så utgår han implicit från att den första frågan redan är löst. Detta är bakvänt enligt realisterna. Rättvisa kan vara det som ”should be attended to second”; dvs det som vi sätter upp på agendan ”when what must be attended to has been” (Williams 2005: 60).[1] Detta innebär en omkastning gällande vad som ska räknas som ”first virtue”. Galston beskriver realisternas ståndpunkt: [T]he first virtue of politics is order, not justice, and justice purchased at the expense of order is likely to prove self-defeating” (Galston 2010: 388).

Att den första frågan aldrig kan lösas slutgiltigt är fundamental för realisterna. Ordningsproblemet är evigt. Innan jag övergår till att diskutera mer specifika aspekter från mina reflektionspapper så kan det vara värt att gräva djupare i varför ordningsproblemet är så ofrånkomligt. Svaret på den frågan har att göra med synen på människans speciella egenskaper som social varelse. Raymond Geuss skriver:

Although […] it seems a natural and not a artificial fact about humans as we know them […] that we are in this sense social and not solitary creatures, it is also the case that in modern societies human interaction is not something that can ever be taken for granted […]. The members of a human group are not parts of a single organism, like the hands or feet of an animal, who have no will of their own, nor are we like bees, ants, or even herd animals whose strong natural instincts can be counted on, at least in some areas, to be powerful enough to assure more or less harmonious coordination. Rather, humans, even in the most repressive societies we know, grow up to be individuated creatures who are separate centres for the formation, evaluation, and revision of beliefs, attitudes, values, and desires, and for the initiation of action that puts these beliefs and desires into effect. So coordination of action in our societies, either of a negative kind (that I don’t act so as to thwart your plans) or of a positive kind (that I act so as to maximize the attainment of some goal that can be reached only by joint effort) is always a social achievement, and it is something attained and preserved, and generally achieved only at a certain price. (Geuss 2008: 21-22)

William Galston talar i liknande ordalag: Människan är en social varelse, men benägenheten till, och formerna för, samspel och samarbete är inte ”hard-wired” i hennes konstitution. Detta utgör det politiska livets absoluta grundförutsättning. Galston kallar det för unscripted sociality: vi kan inte undkomma nödvändigheten av koordination, men dess former och villkor måste konstrueras och upprätthållas (Galston 2010: 390).

* *

Några realistiska spörsmål

Jag tänker nu kortfattat relatera denna realistiska ansats till några av de frågor som jag har behandlat i mina reflektionspapper.

I mitt papper om institutionalism berörde jag Alexis de Tocquevilles tänkande. Jag lyfte bland annat fram honom som politisk psykolog och påpekade att hans tankegångar om institutioner och författningar är genomsyrade av insikter och resonemang om de vägar–raka såväl som krokiga–som leder individer till specifika ståndpunkter, handlingsbeslut, uppfattningar om samhället och världen. Tocqueville har som utgångspunkt att vi inte kan förvänta oss att förnuftet övervinner människans själviska och mörka sidor, inte heller att gemensamma intressen alltid räcker för att ordning ska uppstå: ”enlightened self-interest” är inte alltid det som leder människan att handla. Detta medför, skrev jag, till en särpräglad syn på samhällsbyggandets mål: människan måste ”constitute his society in such a way as to cultivate those instincts most likely to save him when reason fails” (Goldhammer 2006: 159). Detta ligger i linje med realisternas syn. Galston pratar om behovet av ”psychological and motvational realism” (Galston 2010: 398). Realisterna hävdar att moralisternas ”two-tiered psychology of reason and interest” är undermålig. Den saknar ”an entire dimension of the human psyche–namely, the passions and emotions” (2010: 398). Tocqueville är av dessa skäl ett föredöme, för han utgår, skriver Jon Elster, från ”the classical trio of motives”: egenintresse, passioner, och förnuft (Elster 2009: 59).

En besläktad poäng kan göras gällande temat för mitt tredje reflektionspapper. Jag behandlade där en partikularistisk kritik av den kantianska universalismen. Jag nämnde David Millers kritik mot universalismens naiva idéer om ”ethical motivation” och ”moral agency”. Det kan vi nu koppla till realisternas kritik av politisk moralism. Galston tar upp Peter Singers idé att ”social proximity makes no moral difference”. Denna princip har aldrig någonsin anammats i något samhälle, och Galston frågar sig hur vi ska tolka detta faktum. Är det ett bevis på vår inskränkthet, en inskränkthet som dock skulle gå att förändra genom utbildning och förändrade sociala normer? Eller är det ett bevis på ”an essential feature of the moral world we actually inhabit”? Om det är det senare, vilket Galston naturligtvis hävdar, så är det ett faktum som i sig bör beaktas när vi resonerar kring vilka normativa principer som ska gälla (2010: 402).[2]

Låt mig här göra en liten anmärkning utifrån begreppet unscripted sociality. Eftersom människans sociala natur är ”unscripted” så kan man tänka sig att vi kan manipulera fram en människa som följer Singers princip. Men det är viktigt att notera att nationalism och dylika partikularistiska doktriner uppkommer just av att människan är ”unscripted” och att benägenheten att samarbeta inte är ”hard-wired”. För därav kommer behovet av tillit. Det är tillit som möjliggör samarbete. Och en gemensam grupptillhörighet är en given källa till sådan tillit (Miller 1995: 90-93). Från detta perspektiv vill jag återkomma till Richard Rorty och vad jag framhöll som en bättre förklaring till varför grupplojalitet ofta vinner över universalistiska appeller. Skälet var att det är människors moraliska identitet som står på spel. Låt mig lägga till en pusselbit ytterligare. Varför betraktar många grupper inte mänskligheten i sig som en moralisk gemenskap?

This is not because thay are insufficiently rational. It is, typically, because they live in a world in which it would be just too risky – indeed, would often be insanely dangerous – to let one’s sense of moral community stretch beyond one’s family, clan, or tribe. (Rorty 1998: 178)

Sådana människor, säger Rorty, saknar inte förnuft, vad de saknar är säkerhet: de har helt enkelt inte levt länge nog under trygga förhållanden, inte levt under förhållanden som är ”sufficiently risk-free as to make one’s difference from others inessential to one’s self-respect, one’s sense of worth” (1998: 180). Lever man under trygga förhållanden, vilket människor i Europa och Nordamerika har gjort i långt högre grad än övriga världen, så blir man mottaglig för ”sentimentala berättelser”. Berättelser som vidgar våra sympatier och vår förmåga att känna för andra. Rorty anser att vi bör erkänna denna historisk kontingenta bakgrund till våra idéer om mänskliga rättigheter, och sluta leva i den kantianska tron att vi genom förnuftet har insett en moralisk sanning. Vad som har skett är ”a progress of sentiments” snarare än att vi har blivit mer medvetna om en moralisk lag (1998: 181).

Detta perpektiv leder till en idé som jag tror är värd att ta med sig.  Det är att  ”we should think of ’trust’ rather than ’obligation’ as the fundamental moral notion” (1998: 181).[3] Med tanke på realisternas karakterisering av ”unscripted sociality”, så tror jag att de är beredda att anamma detta förslag. Tillit handlar om överkomma det faktum att förmågan till samlevnad och samarbete inte är hard-wired. Tillsammans med politisk legitimitet så borde tillit därför räknas som de centrala begreppen för en realistisk politisk teori.

* *

Avslutning

Realismen kommer med ett antal förmaningar och varningens ord. Dess allra främsta syfte är att åter sätta ordningens problem först, och att inskärpa politikens grundförutsättning: unscripted sociality. Därmed rymmer den korrektiv mot vad Galston beskriver som liberalismens typiska svagheter:

The characteristic vice of liberalism is a shallow optimism, the belief that economic and social contrivances can eliminate, or permanently override, the darker aspects of our nature. A deeper and more sustainable liberalism must construct its domestic institutions and conduct its foreign relations with these harsher realities firmly in view. Liberal orders that do not understand this will be startled, perhaps overwhelmed, by new forms of antiliberalism. (Galston 2009: 92-3)

Önskar man sig en sådan mer ”sustainable liberalism” så är det nog intressant att försöka bygga vidare på Bernard Williams tänkande.[4] Till skillnad från den moralistiska liberalism som har dominerat politisk teori under lång tid (genom Rawls, Dworkin m fl.) så är som sagt ordningens problem den första frågan för Williams. Enligt Williams och realisterna har utövarna av ’high liberalism’ omvandlat sin tidsålders exceptionellt ordnade förhållanden från att vara ett historiskt kontingent faktum till att vara ett legitimt antagande utifrån vilket politisk teori kan bedrivas. Realismen ska i denna mening förstås som ett motsatt sätt att tänka politik. Den första frågan är, som Williams säger, aldrig löst en gång för alla, och ett politiskt tänkande med denna utgångspunkt blir då ”bottom-up” snarare än ”top-down”:

Just as it takes the conditions of life without terror as its first requirement and considers what other goods can be furthered in more favourable circumstances, it treats each proposal for the extension of the notions of fear and freedom in the light of what locally has been secured. It does not try to determine in general what anyone has a right to under any circumstances and then apply it. It regards the discovery of what rights people have as a political and historical one, not a philosophical one. (Williams 2005: 61)

Bernard Williams realistiska liberalism är inte främmande för mer omfattande reformer och politiska åtaganden, och den är inte cynisk och framstegsfientlig. Men dess framsteg sker i termer av att göra även mindre akuta former av otrygghet och ofrihet till legitima angelägenheter på den politiska agendan. Mer sofistikerade rättvise-  och frihetsbegrepp som räknar in exempelvis frihet från nöd, rätt till arbete, osv är fullt förenliga med en realistisk ansats: ”These are indeed aims which any modern state will seek to forward by political means” (2005: 61). Den behåller dock alltid sin känsla för prioritet.

But its unsuccess [to achieve these aims] as such does not necessarily show that it is a despotic government, whereas its misuse of its powers or its failure to curb people’s use of their powers to subordinate others is directly that, for that is what the state first is. (2005: 61)

* * * *

Referenser:

• Elster, Jon (2009), Alexis de Tocqueville: the First Social Scientist (Cambridge; New York: Cambridge University Press).
• Galston, William A. (2009), ’Moral Pluralism and Liberal Democracy: Isaiah Berlin’s Heterodox Liberalism’, Review of Politics, 71 (1), 85-99.
• Galston, William A. (2010), ’Realism in Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 385-411.
• Geuss, Raymond (2008), Philosophy and Real Politics (Princeton: Princeton University Press).
• Goldhammer, Arthur (2006), ’Translating Tocqueville: The Constraints of Classicism’, in Cheryl B. Welch (ed.), The Cambridge Companion to Tocqueville (Cambridge; New York: Cambridge University Press), 139-66.
• Miller, David (1995), On Nationality (Oxford: Oxford University Press).
• Rorty, Richard (1998), Truth and Progress (Cambridge; New York: Cambridge University Press).
• Sleat, Matt (2010), ’Bernard Williams and the Possibility of a Realist Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 485-503.
• Williams, Bernard (2005), In the Beginning Was the Deed: Realism and Moralism in Political Argument (Princeton, N.J.: Princeton University Press).