Angående nationalism

Dagens Under Strecket bjuder på trevlig och välskriven essä om nationalism. Men jag undrar om inte Cecilia Åse missar huvudfrågan:

En viktig fråga att ställa är vad de nationella känslorna egentligen bottnar i. Vad består det nationellas känslomässiga dragningskraft av? Jag tror att den hänger ihop med att det nationella många gånger uppfattas som något som överskrider oss själva, som går utöver våra liv just nu. Nationen binder ihop generationer och symboliserar ett slags transcendens eller överskridande. Upplevelsen verkar vara att det nationella sätter oss i förbindelse med något ”större”, något som kan ge tillvaron mening och sammanhang även i svåra stunder.

Så är det nog, men den verkligt intressanta frågan är väl varför just det nationella är den enhet med vilken de flesta i vår tidsålder identifierar sig, snarare än någon annan enhet – en snävare grupp, eller vidare grupp, eller en enhet av annan social karaktär, säg klass – som lika väl hade kunnat tillgodose behovet av att ge sammanhang och förbindelse med något ”större” än en själv.

Som jag tidigare antytt så instämmer jag med Ernest Gellners krassa sociologiska och ekonomiska svar på den frågan. Men viktigare i sammanhanget: Jag tror att så fort man börjar fundera på frågan varför det nationella har blivit en sådan central enhet – ja, på varför den ens har uppkommit som kategori – så undergräver det den förklaringsmodell som Cecilia Åse för fram i sin text. Hon kontrasterar Benedict Andersons teori om nationalism som grundat på delade erfarenheter – vilka åstadkoms genom att vi konsumerar samma media, vilka talar till en stor mängd sinsemellan obekanta människor och därigenom skapar ett föreställt ”vi” – mot en teori som säger att ”nationell samhörighet skapas […] snarare genom delade känslor än genom delade erfararenheter”. Vår mediekonsumtion är inte längre lika homogen som den en gång var, vi delar inte längre samma ”nationella tidsrum”. Istället framstår känslor som är det centrala. Nationell gemenskap ”skapas och återskapas genom kollektiva nationella känslor och känsloyttringar, genom övertygelsen om att andra känner som jag känner”. Vad vi delar är snarast ett ”nationellt känslorum”.

Är det bara jag som anar något lurt här? Att vi delar ett nationellt känslorum, att vi delar känslor och förväntar oss att dela känslor med varandra på detta plan – är inte det just ett uppseendeväckande fenomen som vi vill att en teori om nationalism ska kunna förklara? För att upprepa poängen angående ”det nationellas känslomässiga dragningskraft”: När Cecilia Åse vill förklara detta så är hon inte uttömmande: andra enheter än det nationella skulle kunna fylla de emotionella behoven. Vad vi letar efter är just en teori som förklarar varför det nationella kom att fylla denna funktion. Att förklara nationell gemenskap utifrån kollektiva känslor är då cirkulärt. Den enda vägen ut är en tämligen simplistisk teori som säger att de nationella känslorna har manipulerats fram ovanifrån:

Olika typer av nationella evenemang eller spektakel har iscensatts och förts ut till invånarna. Det handlar om sådant som tävlingar eller omskrivna prisutdelningar, till exempel Nobelfesten, stora sporthändelser, kungliga bröllop eller sorgemanifestationer i samband med nationella trauman.

Här skulle jag gärna börja ironisera, men jag nöjer mig med en mer akademisk ton: under vilka betingelser är sådana saker alls tänkbara? vad krävs för att det ska gå att genomföra och rent faktiskt nå ut till befolkningen? under vilka förutsättningar kommer idén om en nationell identitet överhuvudtaget slå an en ton hos det stora flertalet? är det möjligt att några sportsliga jippon kan forma människors omedelbara uppfattningar om social ontologi och moraliska gemenskaper? Kort sagt, en teori om nationalism som inte berör tryckkonst, industrialisering, modernitet, och allmän läskunnighet – dvs en teori som helt förbiser Benedict Anderson och Ernest Gellner – är inte att ta på allvar.