Det ligger tydligen i släkten: den där egenskapen att i trängda lägen säga saker som man inte vet om det är humor eller ointelligens. Idag fann jag nämligen en intressant anteckning om gamle Jean Baptiste Bernadotte. Det var i Tocquevilles förarbete till den andra delen (som han aldrig hann färdigställa) av Den gamla regimen och revolutionen [1856]. Stycket handlar om att 1700-talets filosofiska idéer hade kommit att prägla till och med imperiets armé, och Tocqueville låter Bernadotte stå som exempel.
1807: Hamburg is occupied. Bernadotte commands there. ”There is much of Jacobi in his manners and his habits,” says Perthes. ”Like Jacobi, he likes to philosophize; at a grand dinner at Lübeck he discussed at great length the existence of God in whom he claimed not to believe. At the end, finding himself too closely pressed, he cried out: ’If God existed, how could I be at Lübeck!’”
Tocqueville, Alexis de (2001), The Old Regime and the Revolution. Volume Two: Notes on the French Revolution and Napoleon (Chicago & London: The University of Chicago Press), p. 174.
Björn Östbring 