Den bristande realismen i EU-debatten

Igår lyssnade jag på Ekots lördagsintervju med Birgitta Ohlsson. Hon pressades om euro-samarbetet och om att en gemensam finanspolitik står för dörren. Producenterna för programmet hade gjort ett gott arbete och spelade upp en intervju från 2003 i vilken Ohlsson kommenterade nej-sidans påstående att en gemensam valuta i slutändan skulle tvinga fram en gemensam finanspolitik. Hennes svar då: ”bluffargument” och ”skräckpropaganda”. Idag, år 2011, vad ansåg hon om det svaret? Förutom att slingra sig angående om hur mycket gemensam finanspolitik som det de facto kommer bli, så förklarade hon även följande: ”det jag inte visste då” var att vi skulle få uppleva den värsta finanskrisen i modern tid.

Fascinerande. Hennes ståndpunkt byggde alltså på antagandet att det framöver inte inte skulle uppkomma några allvarliga kriser. Vi talar om att införa en ny valuta, det vill säga en historisk förändring som för alla inblandade skulle betraktas som i praktiken oåterkallelig. När hon föreställer sig denna framtid, som sträcker sig över hela hennes livstid och vidare in i historien, så ser hon alltså inga djupa ekonomiska kriser, finansbubblor, eller statsbankrutter. Nej, någon gemensam finanspolitik kommer nog inte att behövas…

Det här med perspektiv är intressant: vad är möjligt, vad är troligt, vad är omöjligt? Peter Wolodarski skriver idag:

Jag har aldrig trott på undergångsscenarier eller att Europa åter ska dras ned i det svarta hål som världsdelen befann sig i för bara 70 år sedan. EU-samarbetet har främjat ett fredligt och välmående Europa, i vilket försvarsministrarna dricker kaffe tillsammans – som socialdemokraten Thage G Peterson uttryckt saken – i stället för att mötas på slagfältet.

Här närmar vi oss vad jag betraktar som EU:s framgångsparadox. För om grundidén med EU var att undvika europeisk kollaps och krig – ”det svarta hålet” –  så har man lyckats bra. Men i mina ögon har denna analys lett till att vissa EU-förespråkare i praktiken äventyrar just den bedriften. Om man tror att EU definitivt avvärjt det svarta hålet, genom samarbeten och beroenden, så slutar man bekymra sig för hur EU självt kan komma framkalla det. Man glömmer nämligen risken med att man skapar ömsesidiga beroenden och förpliktiganden, som, när det väl bränner till, medborgarna i medlemsländerna inte fullt ut är villiga att leva upp till. Det är ett grundrecept för politisk kollaps. Sedan länge har jag skakat på huvudet åt de EU-förespråkare som med hänvisning till EU:s hedrande roll som garant för europeisk fred och samarbete argumenterar för att göra EU starkare och mer långtgående. Resultatet kan bli en riktigt bitter historisk ironi.

Detta är som sagt en fråga om perspektiv. Trots sin skepsis mot undergångsperspektiv så erkänner Wolodarski att ”eurokrisen underminerar känslan av trygghet”.

De väldiga krafter som just nu är i rörelse har förutsättningar att slå sönder den sociala ordning som vi lärt oss att ta för given. Historien visar att ekonomiska nedgångar tär på demokratin, och det finns all anledning att frukta vad en kraftig ekonomisk nedgång kan göra med Europa.

Men varför är det först nu som Wolodarski börjar bli brydd? Vem är det som har lärt oss att ta den sociala ordningen för given? Varför har Peter gjort det? Har han inte tidigare betänkt ”de väldiga krafter” som skulle kunna sättas igång?

Nu har jag gnällt tillräckligt. Vad jag önskar är att EU-debatten redan tidigare hade innehållit mindre storslagna visioner om EU-samarbetet, färre optimistiska antaganden, mer begrundan över dystra men möjliga scenarion. Helt enkelt mer realism:

Preventing the worst is the first duty of political leaders, and striving for far-reaching social improvement makes sense only when doing so does not significantly increase the odds that some previous abated evil will reappear. In assessing the odds, leaders and citizens must never assume that a good once secured is secured for good. Disruption is always possible, and the task of shoring up the conditions of decency is never-ending. By historical standards, Europe seems stable today. But realists insists on recalling that Communism died less than 20 years ago, that Iberia threw off authoritarian governments just three decades ago, that France with some difficulty averted civil war as recently as the early 1960s; not to mention that Nazism and fascism were defeated only 60 years ago. And they wonder whether today’s global economic crisis will leave Europe’s new democracies unscathed. To the extent that people accept democracy based on performance rather than principle, extended hard economic times may threaten a repeat of the 1930s. (Galston 2010: 394-95)

Galston, William A. (2010), ‘Realism in Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 385-411.