I litteraturen om legitimitet finns vissa självklara tänkare och böcker som man måste förhålla sig till. En given historisk tänkare är naturligtvis Max Weber. Och i den moderna litteraturen räknas David Beetham’s The Legitimation of Power (Beetham, 1991) som en klassiker. Nu råkar David Beetham vara tämligen oense med Weber: han anser till och med att på detta område har Webers inflytande varit ”an almost unqualified disaster” (Beetham, 1991: 8). Det slog mig att det kunde vara givande att sammanfatta Beethams kritik av Weber.
Webers tankar om legitimitet rymmer två huvuddelar. Det ena är en allmän definition eller syn på vad legitimitet är för något och vilket slags begrepp det är. Det andra är den berömda kategoriseringen av tre typer av legitimitet: rationell-legal, traditionell, och karismatisk.
I det här inlägget ska jag prata om det senare, om problemen med Webers kategorier (eller egentligen bara två av typerna). Webers postulerar som bekant tre typer:
- Rationell-legal legitimitet
- Traditionell legitimitet
- Karismatisk legitimitet
Uppdelningen mellan den rationell-legala och den traditionella legitimitet rymmer två fundamentala problem. (Jag lämnar karismatisk legitimitet åt sidan tillsvidare.) När regler och regelstyrning görs till utmärkande kriterier för den första typen så leder det lätt till tron att traditionella samhällen och traditionella auktoriteter i sin tur inte präglas av regler och konventioner (Beetham, 1991: 24). Traditionell legitimitet är naturligtvis också sammanbunden med regler; regler om hur makt ärvs, hur den utövas, regler om rättigheter och skyldigheter för de styrande och de styrda. Den traditionella formen av legitimitet är inte i kontrast till regler – det är ju snarast så att reglerna utgör traditionen – utan snarare en källa som förser reglerna med legitimitet.
Det andra problemet är en spegelbild av det första. Den rationella-legala formen av legitimitet saknar i sig en trovärdig normativ källa. Regelföljande och strikta procedurer är knappast i sig själva legitimitetsgivande gentemot de aktuella reglerna och procedurerna. Denna kategori saknar en legitimitetskälla, någonting som kan rättfärdiga det byråkratiska styrets regler. Om vi ställer frågan om huruvida en maktutövning är legitim, så kan man naturligtvis hänvisa till att den sker i enlighet med en befintlig regel eller lag. Och frågar vi ”Är regeln X legitim?” så kan vi möjligen svara i termer av att den harmonierar med andra mer fundamentala regler. Men fortsätter vi med denna typ av frågor så inser vi snart att den rationell-legal formen av legitimitet saknar svar på detta och således inte kan betraktas som en självständig form av legitimitet. Vi måste då dra slutsatsen att legalitet inte är ett tillräckligt villkor för legitimitet (Beetham, 1991: 125). (Man skulle kunna framhävda i positionen att en regel rättfärdigar sig självt, men det är en absurd position, och än mer absurd som karakterisering av moderniteten. Snarast är det den traditionella formen som teoretiskt är mer mottaglig för ”det-är-rätt-för-att-det-existerar”-resonemang.)
Sammantaget: om uppdelningen mellan rationell-legal och traditionell legitimitet är tänkt att fånga in två distinkta typer av legitimitet, och dessutom säga någonting om skillnaden mellan moderna och traditionella politiska ordningar, så misslyckas den kapitalt med båda målsättningarna. Traditionell auktoritet är även den regelstyrd (tänk på successionslagar och konventioner), och den moderna ordningens rationella och legalistiska styrning saknar i sin tur just en normativ grund, saknar en källa som ger reglerna och byråkratin dess legitimitet. Webers typologi utelämnar den fundamentala frågan om vad som i moderniteten har ersatt den traditionalistiska synen på källorna till auktoritet och legitimitet (Beetham, 1991: 24).
Enligt Beetham utgörs Webers grundläggande misstag av att han upphöjer till självständiga kategorier vad som i själva verket är enskilda komponenter av ett och samma legitimitetsbegrepp. Enligt Beetham är maktens regelmässighet avgörande för alla former av legitimitet, likaså är ett moraliskt rättfärdigande av dessa regler en essentiell del. (Jag fortsätter att lämna den karismatiska delen utanför, liksom Beethams motsvarande krav på ”expressed consent” av de styrda. Jag måste grubbla mer på dem.). Legitimitet kräver både att maktutövande sker enligt regler (”legal validity”) och att dessa moraliskt rättfärdigas (”moral justification”).
Följande figur illusterar hur man kan tänka sig att legalitet och rättfärdigande hänger ihop med legitimitet. De är båda nödvändiga villlkor, och tillsammans tillräckliga villkor för legitimitet. (Obs, detta är inte Beethams modell, som innehåller ytterligare villkor.)
Beetham, D. (1991) The Legitimation of Power. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Björn Östbring 