Boktips: Andrew Sabl om Hume

Föga förvånande kommer David Hume figurera flitigt i min avhandling. En ny bok, utkommen i december, har gjort detta än mer självklart: Andrew Sabl’s Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Det är en suvären bok och rekommenderas varmt. Eventuellt ska jag försöka skriva en recension.

Det finns flera aspekter som särskiljer ett “humeanskt” synsätt på politik och politisk teori. Det som lyfts fram av Sabl, och tidigare av Russell Hardin, är en samhällsteori som fokuserar på koordinering av människors handlande. Hur uppstår, och vad undergräver, de konventioner och normer måste till för att lösa de, enligt Hume, allestädes närvarande “collective action”-problem som annars omöjliggör samhällets existens eller blomstring? På ett grundläggande plan innebär detta perspektiv att:

On a Humean view, the most important political questions do not involve “who gets what, when, how”. Disputes over the distribution of social goods and tasks, however important – and Hume implies solutions to those too – are in one sense the easy part of politics. For us to argue over distribution, taxation, or the enforced assessment of burdens, we must first agree on who “we” are; we must have a surplus over subsistence; we must know in common what counts as money; we must accept a common authority (whose proper functions, limits, and obligations can then be argued out). Before it can even think about becoming a fair scheme of social cooperation, society must acquisce in conventions that establish several complex, difficult schemes of social coordination. (s. 42)

Sabl, A. (2012). Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Princeton University Press.