Det ska sägas att det inte hör till vanligheterna. Men senaste dagarna har jag läst en del i Kammarkollegiets protokoll från 1630-talet. Skälet är att jag för någon vecka sedan började skriva ett metodpapper där jag ska diskutera rational choice och historisk forskning. Margaret Levi’s Of Rule and Revenue (1988) kommer förmodligen figurera en del. Jag hoppas återkomma med fler inlägg kring detta, men tyvärr måste jag skriva alstret med viss hast.
Hur som helst, även om än att jag har lite svårt att förstå språket ibland så finner jag en hel del fascinerande saker i Kammarkollegiets protokoll (i transkriberad version såklart, publicerad 1934). Ibland är språket faktiskt både glasklart och vackert. Som när kollegiets “wälborne her Åke Axilsson” i oktober 1636 i en skrivelse ger en bonde följande myndiga besked:
Hwar och en som hafwer qwarn, liten el:r stoor, och låter mahla der opå, är plichtigh gifwa miöltullen till cronan.
Jag begriper dock inte riktigt kontexten som föranledde bondens fråga, och inte heller detaljerna i Axilssons svar. När jag tänker efter vet jag inte ens vad mjöltullen är. Först tänkte jag att det var kvarntullen, införd 1625, men nu ser jag att den skrotades 1635 och ersattes av mantalspenningar. (Och Axilsson påminner också bonden om att han utöver mjöltullen inte heller får glömma att “afläggia penningtollen efter mantalet”.) Ja det är mycket man inte vet.