På fredag gästar historikern Harald Gustafsson en forskargrupp som jag är delaktig i. Vi ska då diskutera Gustafssons artikel The Conglomerate State: A Perspective on State Formation in Early Modern Europe.
Litteraturen om statsbildning rymmer många olika kategoriseringar och typer av stater. Det är påfallande hur svårt det är att finna en passande term för den typ av stat som växer fram under modern tid och som utkonkurrer både stadstater, federationer av stadssater (exemplevis Hansan) och imperiestater. Charles Tilly använder sig av termen ”national states” för att benämna stater som styr över flertalet regioner med hjälp av centraliserade institutioner. Men ”national” ger lätt upphov till förväxling med ”nationalstat”, vilket Tilly vill reservera till relativt homogena stater så som Irland och Sverige (Tilly 1992: 2-3). Hendrik Spruyt använder termen ”the sovereign state”, vilket också Thomas Ertman anammar (Spruyt 1994; Ertman 1997: 3 n.8). Otto Hintze använder ibland också ”the national state”, men ibland det i mitt tycke bästa uttrycket, ”the unitary state” (enhetsstat, einheitsstaat) (Hintze 1975: 161, 171, 175).
Vad fanns innan enhetsstaten? Den historiska utvecklingen som den här litteraturen handlar om är utvecklingen från feodalismen och medeltidens fragmenterade politiska gemenskaper och territorier till den moderna centraliserade staten. Vad Harald Gustafsson argumenterar är att det behövs ett begrepp som fångar in den typ av stat som växer fram under tidigmodern tid. Utan ett sådant begrepp så är det lätt att göra misstaget – vilket Gustafsson anser att många har gjort – att tolka in mer ”enhet” i de tidigmoderna staterna än vad som i själva verket var fallet. Det vill säga man tycker sig se mer av slutprodukten redan i det tidiga utvecklingsstadiet (Gustafsson 1998: 194).
Vad som kännetecknar de tidigmoderna staterna är att de utgörs av flera olika territorier (i historisk och juridisk mening) som enas av bara de faktum att de lyder under samma kungahus eller dynasti. Gentemot denna härskare stod de olika territorierna (och eliterna i dem) i olika typer av relationer och band. Ofta hade de ocså sina egna lagar, administrativa strukturer, osv. Detta var hur staten såg ut under den tidigmoderna perioden, och den existerade i de flesta fall upp till 1800-talet. (1998: 194-95). Så när medeltidens splittrade politiska entiteter beskrivs som ersatta av enhetsstater redan under tidigmodern tid så menar Gustafsson att dessa historiker (han nämner Michael Mann) ger en felaktig bild (1998: 195).
Gustafsson menar inte att det inte råder några skillander mellan konglomeratstaten och den medeltida politiska ordningen. Den avgörande skillanden mot den feodala tiden är att det inte längre är härskare som styr genom sitt hov och sina vasaller, utan styre sker genom administrativa institutioner som inte går att reducera till släktskapsband eller feodala relationer. Men vad som gör dem till kongolerat är att de som stater betraktat består av territorier med olika administrativa strukturer, rättssystem och politiska institutioner (1998: 196). Så medan kongoleratstaten befinner sig på samma skala, med feodalismen och enhetsstaten på olika sidor, så är det värt att urskilja den som en särskild typ. Detta eftersom det gör det lättare att ”avoid anachronisms and to envisage the kinds of problems and possibilities that the people of early modern Europe actually had to face (1998: 196).
Referenser:
Ertman, Thomas. 1997. Birth of the Leviathan. Cambridge: Cambridge University Press.
Gustafsson, Harald. 1998. “The Conglomerate State: a Perspective on State Formation in Early Modern Europe.” Scandinavian Journal of History 23 (3-4) (September): 189–213. doi:10.1080/03468759850115954.
Hintze, Otto. 1975. The Historical Essays of Otto Hintze. Edited by Felix Gilbert. Oxford: Oxford University Press.
Spruyt, Hendrik. 1996. The Sovereign State and Its Competitors. Princeton University Press.
Tilly, Charles. 1992. Coercion, Capital, and European States. Cambridge, MA & Oxford: Blackwell Publishing.
Se även: Villstrand, Nils Erik. 2011. Sveriges historia. 1600-1721. Stockholm: Norstedts förlag. s. 52-56.
Björn Östbring 