Varför har ingen jordreform genomförts i Sverige?

Jag kommer så småningom (nr 3/2014) att ta över uppdraget som litteraturredaktör på Statsvetenskaplig tidskrift. En fördel med detta är att man får ta del av en massa böcker som kommer in till redaktionen. Igår landade en bok med titeln Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag. Det finns en rad intressanta kapitel i boken och jag fastnade speciellt för ett bidrag betitlat: ”Varför har Sverige saknat en jordreform?” av Mats Olsson.

Sverige är ett udda land i detta avseende. I alla länder med traditionella storgods har jordreformer genomförts, förutom i England och Sverige (s. 74). Och det avspeglar sig i dagens jordbruk: Sverige och England är de länder i EU som har störst andel av storgodsdrift på den areal som räknas som ”god åkermark” (s. 78). Men varför genomfördes inte den typ av jordreformer som var så vanliga i Europa under 1800-talet och början av 1900-talet? Reformer som exempelvis gjorde att Danmark på 100 år (1770-1870) gick från 5 procent självägande bönder till nästan 90 procent (s. 80).

Så här skriver Mats Olsson (s. 81-82):

Som vi sett har situationen i Sverige varit likartad med flera europeiska länder i vilka jordreformer genomförts. En likartad kamp fördes, problemet definierades i offentliga utredningar och betänkanden, lagförslag formulerades och processades i lagstiftande församlingar. Man frågar sig: Varför har ingen jordreform genomförts i Sverige?

Svaret måste antagligen sökas i en paradox. På grund av förekomsten av en stark svensk självägande bondeklass upplevdes aldrig storgodsen som ett stort och avgörande problem. Godsens uppdelning blev aldrig en riktigt tung politisk fråga. Den svenska ståndsriksdagen hade sedan medeltiden en unik och obruten representation av det fjärde ståndet, bönderna. De representerade skatte- och kronobönderna, medan adelns bönder ansågs representeras av – adeln. Bondeståndets politiska program under 1700- och 1800-talen handlade framförallt om att hålla skatter och kostnader för indelningsverket nere. Vid de få tillfällen dagsverken behandlades avsågs de ganska fåtaliga skatte- och kronobönder vars skatt bestod i reglerad arbetsplikt till kungsgårdar och officersboställen, ett system som definitivt avskaffades 1883. Frälseböndernas ofta mångdubbelt större dagsverksplikt hade då ännu inte kommit på dagordningen. Lagstiftning som reglerade arrendeformer eller besittningsskydd skulle låta vänta på sig.

Därigenom låg vägen öppen för en sen våg av förstärkt storgodsdrift i Sverige under 1800-talet, något som var otänkbart i t.ex. Danmark och de flesta andra europeiska länder. I processen försvann också stora delar av den sociala basen för en framtida jordreform, när frälseböndernas gårdar drogs in under godsdomänerna i Mälardalslänen och i Skåne. Därtill skedde en fortlöpande minskning av antalet frälsebönder även på annat sätt, genom frivilliga försäljningar. Kvar blev en mindre grupp brukare av så kallade historiska feodala arrenden, framförallt i Skåne, på jord av fideikommissnatur men även runt andra storgods.

Efter ståndsriksdagens avskaffande och fram till 1910-talet var i praktiken bönderna i majoritet i andra kammaren, men majoriteten av de svenska riksdagsbönderna var genuint ointresserade att lyfta frälseböndernas sak. De benämnde ofta inte sig själva som bönder längre utan lantmän, och deras intressegemenskap var snarare med godsägarna, vilka de agerade samfällt med i t.ex. tull- och försvarsfrågor. Större självägande bönder kunde nu också ha en självklar intressegemenskap med godsägare i äganderättsfrågor eftersom de mycket väl kunde ha egna arrendatorer. […]

De föreställningar om ett småbrukarsverige som blomstrade vid förra sekelskiftet nådde därför aldrig fram till politikens huvudfåra. Inget politiskt parti gjorde något allvarligt försök att förverkliga dessa idéer i stor skala. Rörelsen stannade i praktiken upp vid egnahemsföreningarna. Småbrukarnas radikalism fick aldrig något starkt eller självständigt politiskt uttryck, varken i form av ett eget politiskt parti som i Danmark eller, som i flera andra länder, genom arbetarrörelsen. När det socialdemokratiska partiet gjorde upp med bondeförbundet om jordbrukspolitiken på 1930-talet försvann definitivt förutsättningarna för det senare. De svenska jordbrukarnas intresseorganisation LRF och dess föregångare har på samma sätt haft en minst sagt ambivalent inställning till arrendatorernas sak. Ofta har organisationen aktivt motverkat införande av en friköpslag. De historiska frälsebönderna har genom åren haft få offentliga förespråkare ).

Olsson, Mats. 2014. “Varför har Sverige saknat en jordreform?.” I Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag, (red.) Anders Wästfelt. Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.