När David Hume i april 1749 skrev till Montesquieu och tackade honom för det exemplar han fått av »L’Esprit des Loix», kunde den store skotske tvivlaren icke låta bli att i sitt långa och artiga brev framställa en intrikat fråga. Han förnekade icke att de enkla styrelsesätten på grund av sin natur kunde vara utsatta för missbruk, eftersom det icke fanns några motvikter. Men han undrade å andra sidan, om icke de mera komplicerade styrelsesätten, där den ena delen tyglar och hejdar den andra, i likhet med komplicerade maskiner, skulle riskera att komma i olag på grund av delarnas motsättningar och motstånd.
Vad Hume här befarade var kanske mera att statsmaskineriet skulle råka i olag än att det skulle stanna. Men i realiteten blir skillnaden icke stor, ty ett maskineri i olag stoppar lätt. Redan året efter utgivandet av Montesquieus stora verk hade Hume sett problematiken i det system, som den store fransmannen presenterade — och presenterade som engelskt. Hume var skotte och han var tory. Han hade ingen känslobindning vid den ärorika revolutionen och den teori, som Locke och Montesquieu hade byggt upp till dess försvar. Hans skeptiska klarsynthet förnekade sig icke heller denna gång. Han pekade på det problem, som i decennier efter 1809 skulle bli Sveriges författningsproblem.
Andrén, Georg. 1959. “Några synpunkter på konstitutionsutskottets memorial nr 1 med förslag till regeringsform.” Statsvetenskaplig Tidskrift 62 (2): 161–94.
Björn Östbring 