Jag går och spånar på en recension av Michael Billigs Learn to Write Badly (som jag citerat ur här och här).
När boken recenserades i Axess nyligen (nr 5, 2014) kritiserades Billig av Carl Cederström för att begå samma synd som hans bok är ämnad att kritisera: att ha skrivit en text för en inåtvänd universitetsvärld, att hans försök att vända sig till en bredare allmänhet misslyckas. Cederström kritiserar också Billig för att ha blundat för vad som finns bortom akademin eller i gränslandet. Hade Billig uppmärksammat smarta tankesmedjor och högkvalitativa magasin hade hans budskap inte behövt vara fullt så negativt och fatalistiskt. Kort sagt, Billig visar sig vara lika instängd som de som han kritiserar.
Jag tycker att denna kritik är missvisande. Billigs lilla korståg har inte som huvudsakligt syfte eller motiv att få akademiker att skriva för en bredare publik och vara mer utåtriktade, inte heller förnekar den existensen av bra skriven samhällsvetenskap, kritik eller populärvetenskap. Den kritik han för fram handlar om hur vissa språkliga vanor och konventioner inom akademin är skadliga för själva det vetenskapliga och intellektuella arbetet. Alltså inte bara att det är obegripligt för utomstående, utan att den vetenskapliga kvaliteten blir lidande. Det skrivsätt som han kritiserar — användandet av stora substanstiv och teoretiska “ting” — bär mindre information och är vagare än ett skrivsätt som är mer vardagligt och beskriver aktörer och deras handlingar. Att det senare är mer tillgängligt för utomstående är en bisak i sammanhanget.
Cederström går så långt som att ge Billig en pik för att han under sin karriär inte visat något intresse för att skriva för en bredare allmänhet. Jag kan inte se något i boken som implicerar att det är varje forskares skyldighet att skriva för offentligheten, och jag tror Billig skulle förundras om han blev ifrågasatt över detta. Han skriver:
Because I suggest that academics should write more simply, this does not mean that I am arguing that they should be addressing the general public. […] I am suggesting that we address our fellow specialists more simply, whether or not we seek to address the general public. It would be strange were I arguing that we all need to be public intellectuals in a book, which is itself aimed at academics rather than at a wider audience. I will not be rushing to the television studios to tell viewers: ‘Did you know that some linguists write about nominalization without telling us who is nominalizing? Isn’t that shocking? Aren’t you appalled?’ (s. 9)
Att jämföra med Cederström:
Med den här boken har [Billig] ironiskt nog bidragit till en smal men växande nisch, om, av, och uteslutande för akademiker. […]
Det är möjligt att Billig vill nå ut till en större publik, och det är möjligt att han försöker skriva mer engagerat. Men hur mycket han än vänder sig bort från akademin, så är boken ändå en produkt av den världen. Att den kommer att läsas av en bredare allmänhet är osannolikt.
Att Cederström ser en ironi är intressant. Jag undrar om det inte betyder att han först måste ha tillskrivit sin egen agenda till Billigs bok — istället för att ta till sig vad som faktiskt uttryckligen är dess syfte — och sen gjort upptäckten: “boken är ju inom-akademisk och specialiserad!”.