Ett flertal av de moderna historiker och statsvetare som jag läser har anammat det ekonomiska begreppet transaktionskostnader. Transaktionskostnader kan delas in på olika sätt i underkategorier, så som exemplevis informationskostnader (hitta relevanta partners/kunder, få kunskap om produkten eller tjänsten etc) förhandlingskostnader, transportkostnader, och kontrollkostnader.
Hur ska detta översättas i politisk analys? Nyckeln ligger i påminna sig om den ursprungliga insikten bakom begreppet: Förändringar och skillnader i transaktioner behöver inte nödvändigtvis bero på parternas intressen, incitament och potentialen till en ömsesidigt gynnsam uppgörelse, utan blott på ändringar i kostnader för att dessa transaktioner ska komma till stånd. Transportkostnader är naturligtvis det mest uppenbara ekonomiska exemplet. Men vi hittar transportkostnader även inom politiken. Här kommer ett resonemang som jag hittade häromdagen, i en text från 1909:
När folken eller de maktägande klasserna ändtligen ett stycke fram i medeltiden lärde sig att låta sig företrädas genom ombud, är det en händelse, som ser ut som en tanke, att detta nya sätt vinner sin största framgång i England. Andra länder började också att skaffa sig parlament, som till en början hade rätt mycket att säga till om, och vi behöfva blott påminna om Aragonien med sin kringskurna konungamakt och sin Justicia, den mäktiga förebilden för den svenske justitieombudsmannen. Men skillnaden var allenast, att sedan de romerska vägarna på den spanska halfön lämnats att förfalla, funnos inga framkomliga vattenvägar, som gjorde riksdagsmannens färd till sin bestämmelseort lättare och billigare, under det England på alla sidor var genomskuret af djupt in i landet segelbara floder, som öfverspunno det med ett nät af naturliga och lätt tillgängliga farleder.
Författaren ger där efter en förklaring – vad vi med denna moderna terminologi kan kalla en transaktionskostnadsförklaring – till varför de svenska riksdagarna länge var tämligen underdåniga:
Nyare häfdaforskare hafva med starkt eftertryck betonat, att de svenska konungarna i äldre tider ingalunda voro afvogt stämda mot representationen, utan fastmera af alla krafter sökte, förmå den till täta sammanträden och skaffa den största möjliga tillslutning från olika stånd och klasser. Å andra sidan finner man hos dem, som borde låta sig representeras vid riksmötena, ingen åtrå därefter, utan snarare ett bestämdt motstånd under mycken klagan öfver de allt för tätt återkommande riksdagarna. I sina privilegier söker adeln förbehålla sig att icke allt för ofta varda med riksdagar betvingad, och Karl IX utfar i sitt vanliga mustiga språk mot dess obenägenhet att bevista riksdagarna. Till den småländska adeln skrifver den bistre tuktomästaren bl. a.: “Om I klädden mindre på edra hustrar och döttrar, så haden I bättre råd att ligga vid riksdagarna”. Man har sökt orsaken till denna konungarnas ständiga äflan efter understöd från riksdagar i deras starka känsla af det ansvar, som följde med riksstyrelsen och deras önskan att dela detta ansvar med folkets lagliga ombud. Förklaringen äger nog äfven sin riktighet, men denna konungarnas sträfvan efter ett deladt ansvar hade säkert varit mindre ifrig, om riksdagarna visat lust att nappas med dem om makten. Men det hafva riksdagarna icke gjort, af det enkla skäl, att de icke kunnat det.
Förhållandet har nämligen äfven här varit det, att om deltagandet i riksdagar icke varit en eftersträfvad rättighet, utan en betungande skyldighet, så ligger den förnämsta förklaringen därtill i den stora svårigheten att besöka och bevista dessa landsmöten. Länge har det varit föremål för uppmärksamhet, att de svenska riksdagarna, innan det blef sed att hålla dem i hufvudstaden, så godt som utan undantag plägat förläggas till någon sjöstad, vare sig vid öppna hafvet eller vid någon af de stora sjöarna. Söderköping och Linköping, Arboga och Örebro hafva med förkärlek uppsökts för riksdagars hållande, och det är ingen tillfällighet. Saken var ju den, att i gamla tider med deras få och dåliga vägar till hands var det alltid lättare att komma fram till sjöss. Men det oaktadt torde vi sena tiders barn midt uppe i ångans tidehvarf hafva svårt att föreställa oss, huru det gick till, när en man af anspråkslösa villkor sökte tinga sig plats hos förste bäste prejande skutskeppare, eller med hvilka vedermödor det varit förenadt att skaffa sig skapligt kvarter på riksdagsorten. Så länge detta var fallet, måste olägenheterna af vistandet vid riksdagarna vida öfvergå fördelarna, och riksdagsmännen, de själfskrifne som de valde, blefvo långt mera angelägna att undgå lagstiftarekallets utöfning än att därvid njuta af maktens sötma.
Så förblef det och måste förblifva så länge Sverige hade ondt om goda landsvägar. Men knappast var detta förhållande ändradt genom det svenska landsvägsnätets anläggning, förrän den svenska riksdagens ställning liksom genom ett trollslag förändrar sig.
Svensén, Emil. 1909. “Referendum.” Statsvetenskaplig tidskrift 12 (2), s. 71–74.
Björn Östbring 