En traditionell skillnad mellan historiker och statvetare är att de senare brukar vara mer teoretiskt intresserade och ha mer generaliserande ambitioner, medan historikernas arbeten tenderar att vara fokuserade på enskilda fall och sällan vara styrda av ett teoretiskt resonemang eller hypotes.
Vad gäller studiet av det tidigmoderna Sveriges politiska historia så är dock förhållandet mellan historia och statsvetenskap lite annorlunda. För det första: ämnet i sig studeras längre knappt av statsvetare. För det andra: de historiker som ägnar sig åt det är påtagligt influerade av samhällsvetenskaplig teori. Historiker som Jan Glete, Mats Hallenberg och Magnus Linnarsson hämtar inspiration från Douglass North, Frederic C. Lane, Oliver E. Williamson, Margaret Levi, m fl.
Joakim Scherp är en av dessa historiker. Hans ansluter sig till en institutionalistisk teoribildning och lyfter fram North och Ostrom. Han betraktar därmed institutioner som spelregler som aktörerna har att förhålla sig till. I det här fallet gäller det spelreglerna för aktörerna inom riksdagen, dvs de fyra stånden, samt spelreglerna för riksdagen som helhet gentemot statsledningen (kungen repsektive förmyndarregeringen) samt riksrådet (s. 33–34).
Spelreglerna kan vara informella normer eller formella bestämmelser. Från Ostrom hämtar han indelningen mellan tre nivåer av spelregler (s. 35):
– Operationella regler (Regler som påverkar människors handlingar och interaktioner i konkreta situationer. Jag gissar att i det aktuella fallet handlar om “förordningslagstiftning”, dvs i historiska termer: stadgor, plakat, ordningar (s. 43))
– Regler för kollektiva beslut (dvs regler för beslut om vilka operationella spelregler som skall gälla.)
– Regler för konstitutionella beslut (dvs regler för beslut om vilka regler som skall gälla för kollektiva beslut: vilka aktörer konsulteras, röstregler, veton, etc
Scherp säger sig studera den tredje nivå. Han noterar kort att dessa regler är ”lite speciella då de till skillnad från de andra nivåerna inte bestäms av en överordnad nivå” (s. 35).[1] Det hade varit intressant att höra mer om detta; om vad författaren ser ligger bortom dessa regler, och om deras natur. Hur inverkar det på förhandlingar och strategi kring denna typ av regler?
Från Acemoglu hämtar sedan Scherp ett ”socialt konfliktperspektiv” [refererar till Erlingsson 2009]. Detta innebär att intsitutioner formas av rådande maktförhållanden, och ofta utformas för att befästa dessa: dvs ge politiska och ekonomiska fördelar till dominerande eliter eller klasser. Strävan att kodifiera reella maktskillnader i lag och konstitution sker dock sällan utan kompromisser. Om inte mot andra interna aktörer så åtmintone i relation till externa hot och omständigheter: institutionerna måste vara effektiva ekonomiskt och militärt för att överleva, och detta begränsar eliternas valmöjligheter.
Scherp följer North vad gäller att betrakta organisationer som aktörer som försöker maximera medlemsnytta. Mycket av ”spelet” avgörs av formeln (institutionernas spelregler+ organisationernas intressen). Men individuella ledare för dessa organisationer kan dock ha avgörande inverkan, eftersom det politiska spelet trots allt också kan spelas skickligt eller oskickligt: ledarnas kompetens och erfarenhet kan fälla avgörandet.
Han betraktar således riksdagsstånden som organisationer, och hans uppgift är att studera deras intressen, ideologi samt erfarenhet och kunskap. För att analysera förhandlingarna mellan stånden använder sig Scherp av begreppet transaktionskostnader (39, 41). Jag är dock lite skeptiskt till hur Scherp överför detta begrepp till sin studie. Med sökkostnader menar Scherp kostnaderna för att utbyte av information som leder till möjligheter för politiska uppgörelser mellan stånden. Med förhandlingskostnader menar han ”hur lätt eller svårt det var att tolka [beslutsreglerna i riksdagen] och vad hade reglerna för effekt på uppgörelserna?”. Med tillämpningskostnader, slutligen, avses frågan ”kunde stånden kontrollera att fattade beslut verkligen följdes?”.
Vad gäller ideologi definierar Scherp som utgångspunkt tre breda ideologiska strömningar kring kungens maktanspråk, som han sedan använder för att positionera ståndens olika positioner och argument (s. 25–27).
– Patriarkalism. Kung eller råd ses som fadersgestalt och undersåtarnas roll är att lyda, som barn sina föräldrar. Riksdagsstånden representerar dessa undersåtar, och ska således underordna sig statsledningen.
– Teokrati. I betydelsen att kungen ses som utsedd med guds nåde (inte betydelse prästvälde). De absolutistiska anspråken mer långtgående eller stabila med denna ideologiska grund.
– Konstitutionalism. En ideologi som hävdar att kungamakt måste begränsas av regler och kungabalken, kungaförsäkringar, regeringsformen, etc. Två former beroende vem som anses ska dela makten: rådskonstitutionalsim respektive ständerkonstitutionalism. Samtida termer: regimen politicum, dominium politicum et regale, och monarchia mixta.
Scherp motiverar att viss ideologisk komplexitet skalas bort eftersom det han studerar är ”fundamentala grundmönster i politiskt handlande”, snarare än ideologiska föreställngar i sig själva (s. 25–26).
Noter och referenser
[1]: Kanske borde Scherp också tagit med Ostroms senare utveckling av denna modell, där hon lägger till en meta-konstitutionell nivå (Ostrom 1999, 44–45)
– Scherp, Joakim. 2013. De ofrälse och makten. En institutionell studie av riksdagen och de ofrälse ståndens politik i maktdelningsfrågor 1660–1682. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.
Björn Östbring 