Hur står det till med det kära gamla fosterlandet? Den frågan ställde sig mången nationellt sinnad person vid det senaste sekelskiftet. Dåligt, blev regelbundet svaret. Det kivades. Högern stod mot vänstern i rösträttsfrågan och i försvarsfrågan. Parlamentarismen pockade på att bli framsläppt men motades av dem som hade tronen, svärdet och altaret som symboler. Unionen med Norge låg i själatåget. Och: Ex oriente pericula [”faran från orienten”]. Tsarens Ryssland framstod som det stora hotet. Finland troddes bli russificerat. De ryska sågfilarna, motsvarigheterna till en senare tids polska tavelförsäljare, hembesökte och hemsökte stugorna. Sven Hedin spridde sitt Ett varningsord i en miljon exemplar, och Karl XII, statyerad i närheten av de sedermera så berömda almarna, pekade så käckt österut åt det håll varifrån faran kom. Att kungen i själva verket, som Günther klargjorde för tyske ministern under andra världskriget, närmast pekade på tyska legationen var det ingen som tänkte på.
Referens: Stjernquist, Nils. 1992. “Fredrik Lagerroth – De stora perspektivens man”, i Statsvetarporträtt. Svenska statsvetare under 350 år, red. Gunnar Falkemark.
Björn Östbring 