I artiken i “Underdånigheten som maktresurs” inleder Lars Kvarnström på följande sätt:
Makt är någonting abstrakt. Det är inget man kan ta på mer än när det abstrakta blir konkret, dvs när makt utövas. Det är också ett relationsbegrepp. Om inte två parter finns kan inte heller makt finnas. Begreppet uttrycker relationens karaktär. Någon kan tvinga någon annan att göra någonting mot dennes vilja.
Det låter märkligt i mina öron. Alla begrepp är abstrakta i en uppenbar mening. Man kan inte sitta på begreppet stol.
Vad som gör makt still ett “abstrakt begrepp” måste vara någonting annat. Kvarnström menar att vi kan “ta på” makt när vi “konkretiserar” till en specifik maktutövning. Men det är ju precis det vi inte kan. Vad ska vi “ta på”? Batongen? Det är i denna mening som makt är abstrakt. Till skillnad från begreppet stol är instansieringarna av begreppet också abstrakta.
Vad är det som ger maktbegreppet denna karaktär? Denna fråga kan ha många svar. Men det mest uppenbara, åtminstone i den klassiska definitionen som Kvarnström anför – där makt innebär förmåga att få någon att göra något som denne annars inte skulle ha gjort – är att maktbegreppet måste rymma kausalitet. Och kausalitet går inte att ta på, hur mycket man än “konkretiserar”.
Referens: Kvarnström, Lars. 1998. “Underdånigheten som maktresurs.” I Makt och moral. En vänbok till Klas Åmark, red. Eva Blomberg, Björn Horgby, and Lars Kvarnström, 29–41. Linköping: Linköpings universitet, avd. för historia, s. 29.
Björn Östbring 