Jag kan inte låta bli att repetera huvudpoängen från mitt förra inlägg. Särskilt som det kom en ledare i DN dagen efter som utgör en perfekt illustration. Det kan knappast skada att mina svepande utsagor om “debatten” ges en mer konkret form.

I ledaren “Inga genvägar i kampen mot populismen” (21/8) beklagar Erik Helmerson att fler och fler röstar på de rasistiska och populistiska partierna, och hans lösning är att de övriga partierna som står för en generös migrationspolitik måste ge bättre svar på “väljarnas frågor och oro”. Texten utgår från grundantagadet att det bara finns två alternativ. På ena sidan SD och Front National – partier med rötter i nazistiska och rasistiska rörelser – och på andra sidan de som förespråkar Europas mest generösa migrationspolitik. De som “oroar sig” måste övertygas, och om inte det går finns tyvärr inget annat att göra än att lämna dem i SD:s famn. Generös eller populist, det är bara att välja. Inga andra alternativ tycks tänkbara i det politiska landskap Helmerson målar upp.

Inget alternativ, exempelvis, för de som att anser att den redan reglerade invandringen bör regleras lite till. Det är detta som är så märkligt. Trots allt vill ju även Helmerson ha en reglerad invandring. Han vill ha en “generös” politik, men (vad jag kan förstå) inte fri invandring. Så vilket slags “ frågor och oro” hos Helmerson ligger bakom denna position? Vilka värden och avvägningar? Det får vi inte veta. För Helmerson känner inget behov av att försvara sig åt det hållet. Hade han tvingats till det så kanske han hade fått sig en tankeställare. Han kanske hade insett det absurda i att framställa det som att precis bortom den “generösa” avvägning som han själv förespråkar så börjar avgrunden till populismen. För precis samma skäl som Helmerson skulle ta i bruk kan användas för att argumentera för att den korrekta avvägningen ligger ett par snäpp åt det mindre generösa.

Ett antal frågor inställer sig därför. För det första, om avgrunden mot populismen och rasismen ligger precis bortom den nuvarande politiken och nivåerna, varför har vi ställt oss så förbannat nära kanten? Borde vi inte ha lite mer säkerhetsavstånd, så att vi vet att vi verkligen uppfyller våra moraliska skyldigheter? Varför ligga precis på minimum, så att en ytterligare minskning inte kan komma i fråga?

Och på tal om minimum – varför beskrivs detta med termen “generös”? I de flesta andra sammanhang innebär ordet att något går utöver vad som kan förväntas. Stora glasskulor i bägaren. Mer dricks än kutymen kräver. Generositet innebär normalt att gå bortom vad normen, seden, kontraktet eller moralen kräver av oss. Det implicerar därför att det finns en normal nivå, och kanske även en “snål” nivå, som ändock ligger innanför det acceptablas gräns.

Det här inlägget börjar degenerera till att diskutera ordval. Men jag kan inte skaka av mig misstanken att termen “generös migrationspolitik” ändå påminner om att det har funnits och borde finnas – som i alla svåra avvägningar – ett mer restriktivt men likafullt legitimt alternativ.

Och jag tror återigen att en stark opinion för fri invandring är vad som hade kunnat återställa lite intellektuell hederlighet i denna debatt. För från detta håll framstår det naturligtvis som hyckleri att dagens politik är “generös” — möjligen på sin höjd som något snäpp mer generös än populisternas. Eller ännu skarpare: om argumentationen för öppna gränser är rättighetsbaserad, som den ofta är, så framstår hela idén om att vi har rätt att efter eget skön “släppa in” människor – och därtill har mage att kalla oss “generösa” – som nationalistiskt och självförhärligande. Med lite sån kritik så kanske det uppenbara blir uppenbart: att om man är för reglerad invandring måste man också acceptera spännvidd i frågan om vart linjen ska dras.