Det går att skönja en del märkliga argument i svensk debatt kring ”lagliga vägar till EU” och det eventuella behovet att behöva diskutera invandringens storlek. Jag tänkte ägna mig åt att i en lagom lång text försöka precisera vad jag ser som bristfälliga argument och blinda fläckar i den här debatten.
Effekten av ”lagliga vägar” in i Europa
Ett exempel utgörs av förra veckans replikskifte mellan Alice Teodorescu och Peter Wolodarski. Teodorescu slängde sig slarvigt med stora siffror i sin ursprungliga argumentation, men det var likväl uppenbart att hennes teoretiska poäng handlade om att flyktingantalet potentiellt är så stort att vi behöver fundera på hur många vi kan ta emot. Wolodarski ansåg att hela hennes frågeställning var irrelevant givet att det bara är ett fåtal, relativt sett, som faktiskt sökt sig hit:
Alice Teodorescu skrev i Göteborgs-Posten att det pågår en global kris med nära 60 miljoner människor på flykt. Det stämmer, och säger något djupt nedslående om läget i flera delar av världen. Men vad som också är sant är att två tredjedelar av dessa 60 miljoner är interna flyktingar i sina hemländer – ofta under eländiga förhållanden. Ungefär en tredjedel, 20 miljoner, är på flykt från sitt land. Drygt 600.000 av dem sökte asyl i EU förra året – en siffra som kommer att bli större i år. […]
EU:s kris har absolut inget att göra med oförmågan att ta emot 60 miljoner flyktingar – en situation som över huvud taget inte existerar. Den handlar om att unionen som helhet saknar ett gemensamt svar på hur man ska hjälpa 600.000 asylsökande – i år kanske uppemot 1 miljon – i ett område med 500 miljoner invånare.
Wolodarski tycker på dessa grunder att en ”politisk lösning” måste kunna gå att få till. Jag antar att han då menar ett (1) humant bemötande, (2) att flyktingarna fördelas bättre mellan medlemsländerna, och kanske en ökning av andelen beviljade uppehållstillstånd av de totala ansökningarna.
Men samtidigt anser ju Wolodarski att ”ingen ska behöva dö på Medelhavet”. Han anser, vilket han varit tydlig med i andra artiklar, att nuvarande ordning att asyl måste sökas på plats bör överges, eller att ”transportörsansvaret” skrotas så att säkra reguljära asylresor kan genomföras. Men dessa nödvändiga reformer kommer ju också med all säkerhet öka antalet asylsökande betydligt.
Wolodarskis argumentation mot Teodorescu är därför lite suspekt. Han ger policyrekommendationer och moraliska pekpinnar utifrån en given storlek på antalet asylsökande, samtidigt som en av hans policyrekommendationer helt ofrånkomligt kommer öka detta antal avsevärt. Om vi ska ändra asylreglerna på ett sätt som undanröjer incitamenten att ge sig ut till havs, så måste vi också tänka kring storlek och fördelning av de asylsökande utifrån antagandet att det kommer vara mycket större än den förväntade nivån (600 000 – 1 miljon). I detta har Teodorescu tveklöst rätt.
Det rätta valet i en diskussion om det totala antalet kvotflyktingar och beviljade uppehållstillstånd förblir ju en öppen fråga. Man kan betrakta nuvarande politik som antingen generös eller snål. Och Wolodarski kan naturligtvis hävda att vi bör öppna gränserna. Då kan vi åtminstone få till en diskussion om det önskvärda i en sådan policy. Men Wolodarski verkar nu snarast mena att diskussion inte alls är nödvändig, med hänvisning till en siffra som uppenbart hålls nere på ett sätt han själv vill ändra på. Med tanke på det höga tonläge han använde sig av så framstår detta inte som särskilt schysst.
Varför hjälper vi inte flyktingarna hit?
Detta är inte nödvändigtvis bara en märklig argumentation. Det är besläktat med en moralisk blindhet. Detta blir tydligt ifall vi tittar på den känslosamma artikel som Oisín Cantwell skrev i förrgår, med anledning av bilden på Alan Kurdi. Jag måste citera ett långt avsnitt:
Ja, nu är tiden inne för politiker att visa att de har förstått att politik handlar om att visa handlingskraft. EU:s senaste försök att komma överens om en jämnare flyktingmottagning inom unionens länder slutade i ett patetiskt haveri.
Nu är tiden inne att sluta idissla mångkulturens för- och nackdelar, volymer och huruvida ensamkommande 16-åringar är barn eller ungdomar. Folk dör medan det småaktiga tjafset fortgår.
Nu är tiden inne för politikerna att inse att det inte kan fortsätta så här. Att det är hög tid att ta ansvar och formulera en politik där EU-länderna tar ett gemensamt ansvar för människor som söker sig till vår världsdel för att överleva. Endast genom en genomgripande förändring av Europas flyktingmottagande kan någonting ske.
Det är en allt annat än omöjlig uppgift. Av de 60 miljoner människor som för närvarande är på flykt i världen är 40 miljoner kvar i sina hemländer. Och av de 20 miljoner som lyckats ta sig utomlands förväntas en miljon söka asyl i Europa.
Och de som tror eller låtsas tro att det väcks krav på att Sverige ska ta emot all världens flyktingar har anledning att skaffa sig perspektiv. I år väntas 74 000 människor söka asyl här. Förra året beviljades drygt 35 000 personer asyl. Samtidigt har befolkningen i Libanon, ett land stort som Skåne, på kort tid och beroende på flyktingströmmarna vuxit från fyra till sex miljoner.
Argumentationsmässigt är artikeln mycket märklig. Med det patos och upprördhet som bilden av Alan ger så väljer Cantwell att fokusera på … fördelningen av asylsökande mellan EU:s länder. Vilket ju inte har med döden på Medelhavet att göra. Han nämner exempelvis också uppskattande att Merkel annonserat att inga syriska flyktingar ska skickas tillbaka till första mottagningsland. Vad detta har med de flyktingar som dör på vägen till Europa vet jag inte. Endast i slutklämmen återkommer Cantwell till ”Fort Europas dödliga vallgravar”. Så varför har han ägnat nästan hela artikeln åt vad som bör göras innanför vallgravarna?
Detta obeaktat: här har vi inte bara Wolodarskis miss, det vill säga oförmågan att inse att om Europa upphör med att använda Medelhavet som dödlig vallgrav så kan man inte längre vänta sig att bara en miljon kommer att söka asyl. Att man inte kan förvänta sig att endast 74 000 kommer söka asyl i Sverige, och endast 35 000 bedömas uppfylla kraven. Nej, det verkligt beklämmande i Cantwells argumentation är den avvaktande hållningen. Vi står och tittar på, avvaktar, när miljoner och åter miljoner är på flykt. Och våra skyldigheter träder tydligen i kraft – och våra humanitära impulser kickar tydligen igång – först när en flykting lyckats ”söka sig hit”. Då börjar vårt moraliska ansvar, för de 74 000 som anlänt.
Detta sätt att betrakta världen tycks vara mycket vanligt, om än att det det senaste dygnet på många håll i sociala medier verkar ha ruckats. Hursomhelt, jag har länge liknat inställningen med att vi är som ett sjukhus som avskaffat ambulansverksamheten. Vi hjälper bara de som kommer hit till sjukhuset, men bryr oss inte om de som inte har ork och förmåga att ta sig till sjukhusdörren. Filippo Valguarnera har gjort en annan liknelse:
Sveriges humanism börjar först när en flykting når Arlanda. Det som händer alla flyktingar innan de når våra gränser, och flyktingarna som varken har medel eller möjlighet att nå Sverige, struntar vårt land fullkomligt i. Alla tomma och sirapssöta uttryck som “öppna våra hjärtan”, “människors lika värde” och “medmänsklighet” är bara pinsamma bevis på vårt kollektiva hyckleri.
Tänk om Raul Wallenberg hade sagt till judarna i Budapest: “Jag känner stor sympati för er. Om ni lyckas ta er till Stockholm kommer jag att bjuda er på en öl. Lycka till!”. Skulle vi ha betraktat honom som “human”?
Hur är denna inställning möjlig? Och nästan aldrig problematiserad?
Frågan är inte, som Cantwell menar, huruvida många miljoner människor kan väntas på egen hand ta sig till Sveriges gränser. Ingen vettig människa kan ”tro eller låtsas tro” något sådant. Men vad är det som säger att våra skyldigheter är begränsade bara till dem som lyckas ta sig hit? Varför låtsas vi vara bakbundna när det uppenbart är praktiskt möjligt att erbjuda säker passage, med båt eller flyg. En räddningsaktion.
Det finns naturligtvis en stor filosofisk litteratur som handlar om huruvida det är lika illa att döda en människa som att underlåta att rädda henne om det är inom ens makt att göra det. Man behöver inte gå så långt som att likställa handling med underlåtenhet – det är hursomhelst uppenbart för de flesta att underlåtenhet kan vara moraliskt klandervärt. Så varför vill Oisín Cantwell sitta och invänta de futtiga 74 000 som lyckas söka sig hit? Hur kan han så kallt räkna upp de 60, 40 och 20 miljonerna av olika slags flyktingar utan att en minsta sekund begrunda våra moraliska skyldigheter mot dessa?
Men det är snabba kast i debatten just nu. Redan idag, två dagar efter Cantwells artikel, kan Robert Egnell på DN Debatt proklamera att
Det är hög tid att inte bara ändra asylförfarandet och släppa in flyktingarna, utan att också aktivt hjälpa dem till Sverige och Europa. Fyll charterplan. Rulla ut de vita bussarna.
Plötsligt blir den teoretiska möjligheten – all världens flyktingar – någonting som måste beaktas. Hur många flygplan? Hur många bussar? Nu kan inte Cantwell längre luta sig mot att bara 74 000 ”har sökt sig hit till oss”.
Det finns alltså en tydlig implikation av åsikten att ”avvaktandets politik” är förkastlig. För då om inte annars måste den känsliga frågan om antal och ”volym” bli helt ofrånkomlig. Mona Sahlin kan basunera ut att det är rasistiskt bäst hon vill. Argumentet är enkelt. För några veckor sedan valsade det runt ett cirkeldiagram på sociala medier (credit Andrev Walden?). Det anger att 0,16 % av 50 miljoner på flykt har sökt sig till Sverige:
Föreställ dig nu att vi släpper på vår nuvarande politiks antagande att våra skyldigheter att härbärgera flyktingar är, med undantag för vår lilla kvotflyktingmottagning på 1900 personer, begränsade till dem som lyckats ta sig hit. Betrakta transportkostnaden för att föra den hjälpbehövande till Sverige som vilken annan migrationsrelaterad kostnad som helst. Alla som tänker den tankegången inser att vi måste göra ett val. Vi måste göra en bedömning av hur många vi kan hjälpa.
Volym, storlek, antal. Välj ord. Och låt de anti-intellektuella skriva sina självgoda debattartiklar där själva “volymfrågan” förklaras oförenlig med en anständighet och humanistisk flyktingpolitik. Det viktiga är att vi ”allvarliga personer” inte räds de principiella resonemangen, och inte heller räds att vara oense.
Bör vi verkligen knapra i biståndsbudgeten?
Om man tänker på detta sätt så är man också bättre rustad att nyktert fundera på nästa svåra fråga. Nämligen våra skyldigheter gentemot alla flyktingar oavsett de önskar och kan söka asyl hos oss eller ej. Hur hjälper vi egentligen flest nödställda på effektivast möjliga sätt? Kanske ska vi inte lägga allt krut på flyktingmottagning, vare sig den är passiv eller i form av räddningsaktion?
Frågans aktualitet blir uppenbar så fort man påminner sig om att flera svenska regeringar tagit pengar från biståndsbudgeten för att täcka upp mottagningskostnader. I nuvarande budget är denna överföring större än någonsin – och näst efter Schweiz är vi nu det OECD-land med störst sådan omfördelning. OECD-snittet är 2 procent; Sveriges är 21 procent. Efter att ha läst hur finansminister Magdalena Andersson motiverar detta skulle jag säga att vi nog bör stanna upp och verkligen diskutera det vettiga i denna politik:
Finansminister Magdalena Andersson (S) försvarar avräkningarna med ”den osäkra värld” som gör att allt fler människor kommer att söka sig till Sverige.
Just nu går hela 21 procent av biståndet till flyktingmottagandet. Hur högt kan den procentsatsen stiga?
– Det beror på hur många människor som kommer till Sverige, säger Andersson.
Är detta verkligen klok och moralisk politik? Rapporter från UNHCR gör att man på både pragmatiska och moraliska skäl kan fundera på om ökad flyktingmottagning verkligen ska vara Sveriges långsiktiga respons på den nuvarande krisen. (Till skillnad från EU totalt som självklart bör ta emot fler. Jag har dock inte möjlighet att nu diskutera fördelningsfrågan inom EU och hur vi bör värdera det faktum att Sverige redan tar emot överlägset flest per capita). Expressen refererar UNHCR:s bedömning av läget:
– Vi ser en tydlig koppling till det förvärrade läget inne i Syrien men också till det allt mer pressade läget i andra värdländer.
Ett tydligt exempel var då flyktingar i Jordanien häromdagen fick ett sms från FN:s livsmedelsprogram WFP med beskedet att det helt enkelt inte finns pengar kvar till att ge dem mat. […]
När FN i april i år höll en internationell konferens för att samla in pengar till Syrienbistånd lovade deltagarna att ställa upp med 3,8 miljarder dollar. Det var mindre än hälften av de 8,5 miljarder (71,6 miljarder kronor) FN hade bett om, och förra veckan framhöll FN att strömmen av flyktingar hänger ihop med ett bistånd som går på knäna.
Bör vi fokusera på att ”rulla ut de vita bussarna”? Vad ger mest hjälp för våra begränsade resurser? Ett relativt dyrt flyktingmottagande här i Sverige för en mindre andel, eller ett mer omedelbart stöd till långt fler – med risken att vi bara permanenterar ofrånkomligt hopplösa flyktingläger? Jag vet inte. Förmodligen inte du heller.
Addendum: Jag ser att i en ny intervju uttrycker Hans Rosling liknande tankar kring de många hycklande antagandena som präglat svensk debatt: både politikens förlitande på att få lyckas ta sig hit, och även överföringen av resurser från biståndsbudgeten.