I söndags presenterade DN en opinionsundersökning om medborgarnas inställning till flyktingmottagande, vars resultat visar att andelen positiva till fler flyktingar har ökat jämfört med februari. Peter Wolodarski skrev en krönika som satte resultatet i sitt sammanhang: opinionen ger stöd för nuvarande politik och visar på ”en tradition som har djup förankring i Sverige”.

Den mest intressanta förändringen, jämfört med i våras, är den övergripande synen på flyktingpolitiken. Andelen som anser att Sverige bör ta emot fler flyktingar har sedan februari ökat från 26 till 44 procent.

Men är det verkligen rimligt att använda en sådan här undersökning som stöd för en viss politik?

I. Vad har man egentligen svarat på?

Det finns ett väldigt grundläggande problem med DN:s undersökning. Frågan som DN (genom Ipsos) ställde var ”Anser du att Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar?”. Detta sätt att fråga är förvisso brukligt i denna typ av undersökning kring inställningar i policyfrågor. De svarande uppmanas uttrycka sina preferenser i termer av ökning eller minskning i förhållande till dagens nivå – av det enkla skälet att man inte kan förutsätta att de har en uppfattning om var den optimala punkten är.

Men för just flykingfrågan innebär detta ett problem. Andersson och Bendz (2014: 251) skriver i SOM-institutets senaste antologi:

Viktigt att hålla i minnet när frågan om flyktingmottagande diskuteras, är att det inte är en politisk fråga som vilken som andra. Flyktingpolitiken är inte, likt till exempel skattepolitik, enbart beroende av de beslut som fattas av de folkvalda politikerna. Frågan om flyktingar är starkt påverkad av exogena förhållanden och händelser så som konflikter eller katastrofer i andra delar av världen. Oförutsedda händelser i världen gör att människor flyr sina hem för att söka skydd i andra länder och många flyktingar söker asyl i Sverige. Det gör att politiken inte bara anpassar sig till vad opinionen vill, utan måste också förhålla sig till möjliga flyktingströmmar ser ut.

Metoden fungerar alltså bra där nivån och policyn är relativt stabil, som exempelvis skattefrågan. Men i frågan om flyktingar så gäller inte detta: nivån på det som policyn ska begränsa är högst flukturerande. Detta gör att kopplingen mellan omdömen om nivå och frågan hur politiken bör utformas är svag och svårtydd. Notera den principiella skillnaden jämfört med frågan om höjd eller sänkt skatt: att fråga om fler eller färre flyktingar är inte ens en direkt fråga om policy. Dess motsvarighet på skatteområdet vore: ”Bör Sverige öka eller minska skatteintäkterna?”. Jag ser inte fram emot att skattedebatten skulle föras utifrån en sådan opinionsundersökning.

Till skillnad från frågor om skattesats så är alltså den nivå som opinionsundersökningen ber de svarande bedöma mycket föränderlig. Detta är naturligtvis problematiskt. Eftersom ingen information ges de svarande kan man inte veta vilken föreställd nivå som de svarande anser sig ha tagit ställning till. Som sagt, frågan handlar inte om svensk policy (som ligger fast), utan om nivån på antalet flyktingar. Detta leder till problem vid jämförelser över tid.

Under jämförelseperioden, dvs februari, kom det i snitt 1000 asylsökande per vecka. I början av september var samma siffra 3000. Hur många av de svarande kan tänkas ha haft kunskap om att siffran tredubblats senaste halvåret? Hur ska vi ens tolka deras svar? Problemet förvärras om vi dessutom tar in det faktum att mot slutet av undersökningsperioden (som var 9-20 september) så anlände det runt 1000 flyktingar per dag. De tre senaste veckorna har nivån legat på 6000-7000 per vecka. Ska vi anta att de 44 procent som önskade en ökning är villiga att sträcka sig till denna nivå? Eller öka den?

Låt oss först anta att de svarande haft fullständig kunskap. Isåfall borde DN verkligen slå på trumman. Om människors nivåomdömen (fler/färre) blir mer positiva samtidigt som nivån i sig har mer än tredubblats, ja det vore onekligen en sensationell ökning av den nivå som folkopinionen anser lämplig. Men eftersom DN inte gör ett nummer av detta så får vi anta att de själva också drar den långt mer rimliga slutsatsen: vi vet egentligen inte vad de svarande tycker om nuvarande nivå och huruvida politiken bör ändras.

Vad DN egentligen har uppmätt är naturligtvis bara att den allmäna känslan av sympati för flyktingarna har ökat. Gott nog, kan tyckas. Men vi måste nog ändå ställa frågan vilken tyngd en sån här opinionsundersökningen skall tillmätas. Skall politiker verkligen luta sig mot denna opinionsförändring? Bör seriösa opinionsbildare som Peter Wolodarski verkligen anföra den som argument? Är det rimligt att som Ulf Bjereld mena att undersökningen ”ger ökad arbetsro åt den rödgröna regeringen i arbetet med att utveckla fler säkra asylvägar till Europa”?

II. Den aktuella nivån

Låt mig komma med ett ödmjukt förslag: DN borde beställa en ny opinionsundersökning, nu innefattades en pedagogisk översikt över den nuvarande situationen och hur den förhåller sig i ett historiskt perspektiv. Då skulle opinionens svar på frågan äntligen kunna tillmätas lite tyngd. För att hjälpa DN på traven ska jag nu erbjuda, helt pro bono, några preliminära punkter som borde inkluderas.

Först och främst måste vi fastställa vad den nuvarande nivån skulle innebära på årsbasis, och hur detta kan jämföras med tidigare år. Låt oss räkna lite på detta, för att ge en fingervisning. Flyktingströmmarna varierar normalt med årstiderna, så det rimligaste är att räkna på förändringen från förra hösten. Under september 2014 kom 9 976 asylsökande, vilket innebar i snitt 2500 asylsökande per vecka. Under september i år ansökte 24 306, vilket innebär ett snitt på 6000 i veckan. Antalet har därmed ökat med 144 procent. På årsbasis skulle en sådan förändring ge 195 000 asylsökande, jämfört med 2014 års siffra på 81 000.

Hur förhåller sig denna nivå till de senaste årtiondenas flyktingmottagande?

    • 195 000 är mer än en fördubbling av den förra toppnoteringen från 1992 under Jugoslavienkriget: 84 000.

 

 

  • Ser vi bara till 2000-talet så är den totala siffran 496 870, vilket innebär ett årsgenomsnitt på 31 000. Nuvarande takt innebär därmed en ökning med 529 procent jämfört med 2000-talets genomsnitt.

Nu kan man såklart tro att den nuvarande tillströmningen bara är en väldigt ovanlig topp. Likväl är det denna nivå som råder, och är man intresserad av folkopinionen kring ökat eller minskat flyktingmottagnade så det den nivån man måste fråga om. Därtill finns få analyser som tyder på att flyktingsituationen i världen kommer förbättras de närmsta åren, och Syrienkriget är för övrigt långt ifrån hela historien: endast 35 procent av årets asylansökningar utgörs trots allt av syrier.

Kvarstår gör den enda säkra faktorn som påverkar antalet asylsökande till Sverige: vår egna politik. Beviljandegrad, PUT eller TUT, reglerna för anhöriginvandring, etc – det vill säga de faktorer som i dagsläget är huvudskälen till varför flyktingar söker sig till Sverige snarare än stannar i grannländerna eller något av de andra ”säkra” länder som de passerar på vägen. Det är glädjande, om än lite förvånande, att DN har slagit ett slag för att folkopinionen bör vägleda politikernas hantering av dessa frågor.

III. Historiska perspektiv

Men de svarande i en sådan undersökning behöver få mer än bara en radda siffror. De behöver även få veta vad som skiljer och förenar dagens situation med andra flyktingkriser som påverkat Sverige.

Här kommer det eventuellt svida lite för DN, för historiska jämförelser har inte varit deras styrka på sistone. I artikeln ”Dagen då Sverige tackade ja till 100.000 flyktingar” (17:e september), som blev mycket spridd, och som för övrigt gjorde djupt intryck på min svärmor, uppmärksammades det svenska mottagandet av finska flyktingar 1944. Jens Kärrman skrev:

Just nu i september 2015 kommer ungefär 3.000 flyktingar i veckan till Sverige. I september 1944 flydde lika många över gränsen varje dag.

På likande sätt jämför Wolodarski mottagandet av norska och danska judar med den nuvarande flyktingkrisen. Detta ska ge perspektiv på vår nuvarande situation. Jättebra. Låt oss jämföra.

1. 1944 var Sverige de finska flyktingarnas första land undan krig. Dagens flyktingar har däremot tagit sig genom ett stort antal säkra länder innan de kommer hit. En hyfsat viktig skillnad, sett till etiska aspekter i frågan. Vissa vill likställa hjälp till dagens asylsökande att ta sig från Danmark till Sverige med smugglingen av de danska judarna 1943. Det krävs inte så mycket tankearbete för att se de fundamentala skillnaderna i denna historiska jämförelse, men för säkerhets skull kan det vara klokt att lämna ordet till Ann-Sofie Dahl, lektor i internationell politik vid Malmö högskola:

De människor som idag, sju decennier senare, anländer till Sverige över samma sund gör det inte gömda under däck i danska fiskebåtar; numera förbinds de båda länderna med en bro, och Öresundståg med avgång en gång i kvarten i rusningstid.

Till Sverige har de kommit som sista stopp på en lång resa över en hel kontinent. För syriernas del inleddes den med flykt undan al-Assad och IS, till närmsta grannland som i deras fall var Turkiet, Libanon eller Jordanien. Därefter har de valt att bege sig vidare, många av dem genom att även de korsa ett hav, i överlastade gummibåtar och med uppenbar fara för livet, på jakt efter en bättre tillvaro i Nordeuropa; i sig fullt legitima ambitioner.

Alternativet för de danska judar som flydde till Sverige 1943 var koncentrationslägret Theresienstadt. Dit fördes 472 danskar som inte hann iväg till Skåne.

2. Uppgörelsen med Finland gällde ett givet antal. Nuvarande flyktingström kommer hit genom asylrätten, och det finns således ingen tids- eller antalsbegränsning. En hyfsat viktig skillnad, om man nu ska ge perspektiv på dagens nivåer och siffror. Lockas man av det finländska exemplet så finns för övrigt en naturlig ståndpunkt att inta: sträva mot att minska asylinvandringen och öka flyktingkvoten. Mig veterligen finns dock bara ett parti som driver den linjen, men inget hindrar naturligtvis att man förespråkar långt större antal kvotflyktingar än vad det partiet gör.

3. Vid flyktingmottagandet under andra världskriget fanns en förväntan, som i hög grad realiserades, om att flyktingar skulle återvända till sina hemländer. Dagens flyktingar ges permanent uppehållstillstånd, och mycket tyder på att detta är ett huvudsakligt skäl att söka sig till Sverige. Det är möjligheten att starta ett nytt liv, jämfört med den hopplösa tillvaron i flyktingläger och Syriens grannländer, som motiverar de som vill till Europa. En hyfsat relevant skillnad, om motiveringarna för vår politik är den långt mer basala skyldigheten att skydda människor från krig och förföljelse.

Lösningarna

Jag tror ärligt talat att det är svårt att utforma en rättvisande opinionsundersökning utan att helt krasst konstatera att vi befinner oss i en ny situation. Och då blir det också naturligt att fundera kring de alternativ som står öppna för att lösa flyktingmottagande i storleken 15-20 000 i månaden.

Den nya opinionsundersökningen borde därför, precis som den förra, ge möjlighet åt de svarande att ange vilka åtgärder de tycker att staten bör genomföra. Måste vi exempelvis acceptera att antalet flyktingar ökar på bekostnad av kvalitet och jämlikhet: ska skolgång och samhällsservice inskränkas för asylsökande och flyktingar? Och är det en klok politik att Sverige bygger egna flyktingläger: tält i Kramfors och barracker utanför Kristianstad?

Jag lämnar jag dock utformningen av denna sektion till Ipsos. Nånting ska de ju ha att fakturera DN för.