Jag har nöjet att medverka i senaste numret av Axess, med en krönika om intellektuella som engagerar sig politiskt. Närmare bestämt: när de gör en poäng av att de inte längre kan förhålla sig oberörda. Jag lyckades klämma in Athena Farrokhzad, George Orwell och Isaiah Berlin.
Krönikan inleds så här:
Det sägs numera ofta att vi lever på 30-talet på nytt: de politiska omständigheterna ställer ofrånkomliga krav på oss att ta ställning. Ett exempel på denna tankegång är Athena Farrokhzads uppmärksammade sommarprat förra sommaren, där utgångspunkten var just att en opolitisk och personlig betraktelse vore moraliskt klandervärd givet omständigheterna.
Ibland tänker jag att detta bara är ett retoriskt grepp. Ett sätt för intellektuella att ge sig själva tyngd genom att antyda att de av situationens allvar tvingats övervinna sin förment opolitiska läggning. En motsvarighet till armégeneralen som känner sig ”tvingad” att göra en militärkupp.
Men det är mer intressant att fundera på varifrån detta stilgrepp får sin eventuella slagkraft. Det idéhistoriska svaret….
Björn Östbring 