Välfärdsstatens legitimitet

Mitt förra avhandlingsområde handlade om hur man kan förklara staters uppkomst i det tidigmoderna Europa. Det kan tyckas vara ett långt steg till att nu skriva om migration och integration i dagens Sverige. Men det finns kopplingar, och på många sätt är det samma slags politisk-teoretiska intresse som ligger bakom (förutom att det nya ämnet leder till normativa frågor). Det rör frågor om politisk ordning, gemenskap, och territorium, och om en viktig typ av föreställningar: de som handlar om huruvida en ordning anses ha legitimitet.

—Staten som politisk ordning—

En modern stat, som en variant av politisk ordning, präglas av att organisationen är suverän över ett territorium, där den har våldsmonopol gentemot människorna som vistas där. Som politisk ordning betraktad utmärker sig den från tidigare former, genom både kopplingen till territoriet och genom att den är mer ”opersonlig”. Det är ens geografiska position som avgör jurisdiktion, samtidigt som relationen mellan styrande och styrda inte längre är personlig. Kontrasten mot äldre former av politisk ordning är tydliga: vår gemenskap och lojalitet är exemplevis inte knuten till en klanledare – den tydligaste varianten av en form av ordning som inte är knuten till territorium. På samma sätt är vår lojalitet inte längre feodal eller ens dynastisk i karaktär – våra skyldigheter och lojaliteter är inte längre till kungar, prinsar, hertigar, eller godsherrar. I det feodala Europa var gemenskap och jurisdiktion mer personlig än territoriell: härskare styrde ”over people rather than land” (Spruyt 1996, 40). Det fanns ingen kung av Frankrike, men väl en kung över frankerna.

Statens framväxt innebär att politisk ordning blir mer territoriell och mindre personlig och dynastisk i karaktär. Individens lojalitet, rättigheter och skyldigheter är idag inte gentemot en ”härskare” utan gentemot de opersonliga institutioner som nu utgör en konkretion av hennes politiska gemenskap.

—Legitimitetsföreställningar—

Mitt intresse för den tidigmoderna statens framväxt handlade om att förstå hur politisk ordning uppkommer och förändras. Centralt i den frågan är (menar jag och många andra) att förstå vilka föreställningar hos styrande och framförallt de styrda som ger en politisk ordning dess nödvändiga legitimitet. Med legitimitet menas här sociala och moraliska uppfattningar som får en person att lyda en lag, föreskrift eller order utifrån en uppfattning om att det är det rätta beteendet. Dvs man utgår från att ordningen är beroende av mer än våldsmakt eller att vara i individers egenintresse (mer om detta i ett senare inlägg). Legitimitet förstås här alltså som ett empiriskt fenomen, och definieras ibland som ”quasi-voluntary compliance” (Levi 1988, 54): att efterleva och inordna sig utifrån att en auktoritet uppfattas som moraliskt rättfärdig (eller bara naturlig och självklar: det viktiga är att det framstår som rätt att inordna sig, betala skatt, överlåta tvister att avgöras i dess institutioner, etc etc).

Detta är egentligen inga konstigheter. Det är på många sätt inbakat i begreppet ”stat”:

In interesting cases, like ”the state”, introducing the ”concept” requires one to get people not merely to use a certain word, but also to entertain a certain kind of theory, which has a strong ”normative” component. You don’t ”have” the concept of the state unless you have the idea of a freestanding form of authority, and the idea of authority requires some appeal to notions like ”ought” or ”should”. You do not automatically have a state when some group in fact completely controls the use of violence within a territory–if you did, every group of successful kidnappers would constitute a ”state.” Rather, a state exists only if enough people think they ”ought” to obey the orders of some person or designated group of people, in the right sense of ”ought.” … Characteristically, the concept ”the state” is introduced together with a theory about the nature and the source of the authority which the abstract entity that is so named is supposed to have (Geuss 2008, 44-45).

Hur förhållandet mellan materiella faktorer och sociala och normativa föreställningar ser ut är så klart en evig fråga. Men föreställningarna är hursomhelst intressanta, vare sig de betraktas som orsaker eller som symptom. Charles Taylor använder sig av begreppet ”social imaginaries”, som han menar är avgörande för vilka sociala och politiska institutioner som är möjliga att legitimera.

By social imaginary, I mean the ways people imagine their social existence, how they fit together with others, how things go on between them and their fellows, the expectations that are normally met, and the deeper normative notions and images that underlie these expectations. … The social imaginary is that common understanding that makes possible common practices and a widely shared sense of legitimacy (Taylor 2004, 23).

—Folkhem vs mänskliga rättigheter?—

Präglas Sverige idag av att sådana föreställningar är i gungning? Att vi ser en splittring i hur samhället och den politiska gemenskapen förstås, ända ner till detta djupliggande plan? Jag tar gärna emot synpunkter i denna fråga.

Ett exempel på ett jakande svar har kommit från Lars Trägårdh, som i ett inslag i P1 (13/10-2015) om flyktingkrisen fick möjlighet att beskriva vad han ansåg den moraliska konflikten bestå i (ca 15 min in i programmet). I Trägårdhs analys krockar nu det etablerade sociala kontraktet med ett framväxande ideal om mänskliga rättigheter och kosmopolitanism. Å ena sidan moraliska föreställningar som knyter an till en nationalstatlig och folkhemslig omsorg om de egna medborgarnas välfärd och säkerhet, och å andra kosmopolitiska föreställningar som fokuserar på mänskliga rättigheter, internationell solidaritet, och som kritiserar den nationalstatliga visionens exkluderande konsekvenser.

Den senare berättelsen dominerar (eller har dominerat) den offentliga retoriken och beskrivs allmänt som det mer upplysta synsättet, medan det nationalstatliga och partikulära ställningstagandet länge har betraktats som problematiskt. Detta trots att det är just sådana föreställningar som underbygger svensk praktik. Välfärdsstaten gör skillnad på människor och människor. Den sätter fattigpensionären i Malmö framför gatubarnen i Nairobi eller flyktingar från Syrien. Trägårdh menar att det svenska samhällskontraktet – de föreställningar som får människor att betala skatt etc – innebär att fattigpensionären i Malmö, vars levnadsstandard trots allt i globala termer är mycket hög, har intressen som måste gå före insatser för världens utsatta.

Likväl har Sverige samtidigt präglats av att de intellektuella och moraliska skälen för välfärdsstatens praktik har kommit i skymundan och undergrävts – de ideologiska föreställningar som präglade och möjliggjorde folkhemmet och välfärdsstatens uppbyggnad har sedan länge förpassats till sophögen.

—Är oenigheten normativ eller empirisk?—

I mina ögon ligger det mycket i denna analys. Om Trägårdh har rätt så skulle det förklara varför debatten är så polariserad som den är. Man delar inte tillräckligt med underliggande antaganden och normativa föreställningar för att en diskussion kan förväntas leda till ändrade åsikter och positioner.

Eller finns det bättre lägesbeskrivningar? Hur mycket av dagens oenighet handlar egentligen inte om skilda normativa uppfattningar, utan snarare är uppfattningar om hur den sociala världen fungerar och vad som är troliga scenarier?

För vissa, med optimistisk läggning, har vi inget större långsiktigt problem: de ekonomiska förutsättningarna för en välfärdsstat består, och nya medlemmar kommer införlivas, acceptera samhällskontraktet, och bli produktiva deltagare i systemet. Andra ser fler skäl till skepsis, inte bara utifrån de direkta ekonomiska och sociala konsekvenserna som den bristande integrationen medför, utan i varierande grad också av att förutsättningarna för nödvändig tillit och känslor av gemenskap i sig utmanas av en befolkning präglad av stor språklig och kulturell mångfald.

Även skillnader i detta slags verklighetsuppfattningar kan så klart vara djupgående. Men det är inte samma sak som grundläggande oenighet på det normativa planet.

Personligen upplever jag att den akuta frågan är det normativa rättfärdigandet av välfärdsstaten. Kort sagt, jag tenderar att närmast utgå från att välfärdsstaten kräver exkludering, och att den sätter medborgarnas intresse före utomstånde (inkluderat de som vill ”in”). Frågan blir då för mig huruvida detta system kan rättfärdigas. Men samtidigt pågår ju diskussionen just om huruvida det finns en sådan motsättning, eller i vilken grad.  (Tyvärr har naturligtvis även debatt om denna empiriska fråga en tendens att bli moraliskt infekterad. För föreställningen om målkonflikt och nödvändig exkludering kan såklart hävdas vara egennyttiga påfund, en rationalisering av välfärdschauvinism).

Begeppet legitimitet har, på gott och ont, både en normativ och en empirisk betydelse. De två frågorna ovan kan därför båda formuleras i termer av legitimitet. Den empiriska gäller förutsättningarna för att välfärdsstaten (och det svenska samhällskontraktet generellt) ska uppfattas som legitim. Utan sådan legitimitet kan den inte bestå. En analys som kommer fram till att systemets (empiriska) legitimitet är i fara om inte ett antal i sig problematiska lagar är på plats och åtgärder vidtas, leder i sin tur till den normatva frågan om systemet är moraliskt legitimt – dvs om det går att rättfärdiga givet de moraliska kostnader och avigsidor som konstateras. Men vilken frågeställning är egentligen viktigast i nuläget?

—Referenser—

Geuss, Raymond. 2008. Philosophy and Real Politics. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Levi, Margaret. 1988. Of Rule and Revenue. Berkeley, CA: University of California Press.

Spruyt, Hendrik. 1996. The Sovereign State and Its Competitors. An Analysis of Systems Change. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Taylor, Charles. 2004. Modern Social Imaginaries. Durham & London: Duke University Press.