Är Sverige fullt?

I mitt förra inlägg noterade jag att den historiska perioden av stater som den helt dominerande formen av politisk ordning innebär att det görs en mycket stark sammankoppling mellan territorium och politisk gemenskap.

Att argument kring invandring formuleras i termer av huruvida Sverige är ”fullt” eller inte, är i sig ett väldigt talande exempel på hur stark den territoriella föreställningen är. Den är alltså så stark att de som vill minska invandringen valt att uttrycka sin ståndpunkt genom detta spatiala uttryck, trots att påståendet naturligtvis i bokstavlig mening är alldeles befängt. Plats finns det såklart gott om.

Samtidigt är det i mina ögon lika irrelevant att säga att Sverige ”har plats” för flyktingar. Själva de spatiala uttrycken leder oss fel oavsett vilken position man vill argumentera för.

Jag tror många redan insett detta, och att frågan om Sverige är ”fullt” är helt missvisande. Men jag kunde ändå inte låta bli att ha det som rubrik. Klickokratin, ni vet… Hursomhelst, låt oss nysta lite i detta, för att kanske kunna precisera varför uttrycken är missvisande.

—Gemenskap utan territorium?—

Det finns många goda skäl till varför en gemenskap (genom en stat) vill kontrollera ett territorium. Många allmänna nyttigheter (’public goods’) kan antas vara möjliga endast under sådana förhållanden. Så det är självklart inte en tillfällighet att kopplingen gemenskap–territorium existerar, det är en funktionell nödvändighet för den typ av samhälle vi har och de värden och nyttigheter vi försöker uppnå.

Men vad händer om man föreställer sig att gemenskapen i viss bemärkelse frikopplas från territorium?

Det första att notera är att om gemenskap frikopplas från territoriet – dvs ”landet” Sverige förvandlas i sociologisk mening till att bli en ”klubb”, så är det per definition möjligt att kombinera fri rörlighet med en stängd gemenskap. Det må vara praktiskt omöjligt, men som tankeexempel går det att föreställa sig att att geografisk rörlighet kan lämnas oreglerad (i termer av gränser och rätten att uppehålla sig) men att plats och uppehälle inte medför några anspråk på tillhörighet i en specifik politisk gemenskap.

Vad skulle hända i ett sådant scenario? Vad skulle hända om Sverige lät folk komma till vårt territorium, utan några som helst andra åtaganden från statens sida? Hur många skulle komma? Svårt att säga, men vi kan nog på goda grunder fastslå ännu en självklarhet: När folk migrerar så vill man flytta till samhällen, inte territorier. Att frågan benämns som ”fri rörlighet” är återigen ett tecken på hur hårt bandet mellan gemenskap och territorium är i våra föreställningar. Kärnfrågan i migrationen handlar om inträde och utträde i politiska gemenskaper – inte främst om ”rörlighet” i bokstavlig mening.

Så huruvida vi ”har plats” kan knappast vara den viktiga frågan. Tyvärr har insikter som dessa uppenbarligen inte varit självklarheter bland politiker. Självaste vår förre statsminister resonerade så här i ett uppmärksammat uttalande:

Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.

—Jämlikhetsidealet—

Reinfeldt har (av detta uttalande att döma) inte förstått varken vad folk vill flytta till, och vilka utmaningar det innebär. Låt oss rekapitulera detta. Invandring har parallellt med välfärdstatens uppkomst både ökat i omfattning och samtidigt framstått som mer problematisk. 1848 kunde en progressiv Chartist (citerad i Miller 2008a, 373) utropa att:

’The exile is free to land upon our shores, and free to perish of hunger beneath our inclement skies’

Men statens omsorger har ökat sedan dess. Vi har numera inte bara en förväntan och krav på att människorna på territoriet lyder lagar och ordningsföreskrifter, vi har också ett jämlikhetsideal:

Equal citizenship means that every adult member of the political community must enjoy equal rights and responsibilities which together make up the single status of citizen. This is a one-class status—when we talk about people as second-class citizens, we do so in order to drawn attention to the fact that something has gone wrong, that our institutions are not performing in the way that they should: no one can legitimately be a second-class citizen. Once the idea of equal citizenship becomes entrenched, it places considerable demands on public. […] When immigrants are admitted as permanent residents to a political community that has this commitment, they are admitted on the basis that they are citizens in the making. This implies that they should be granted a wide range of rights straight away, and the rest will follow as soon as they have fulfilled whatever residence requirements and citizenship tests the state imposes. In other words, they are not just left to their own devices, as earlier cohorts of immigrants were, but they are granted extensive rights, including the so-called social rights of citizenship, and are expected to assume the corresponding obligations—so inequalities, either of opportunity or of contribution, are seen as a problem that state policy needs to address (Miller 2008a, 375).

Migration till ett sådant samhälle blir attraktiv och problematisk av samma grundorsak. Gemenskapens omsorg har ökat, och utgör därmed ett mer omfattande socialt kontrakt i termer av rättigheter och bördor.

Sverige är som alla vet ett land med en tämligen omfattande rättighetskatalog. Med en politisk gemenskap av detta slag borde stå klart att huruvida Sverige är ”fullt” eller ”har plats” är närmast en total icke-fråga. Men hur tänkte då Reinfeldt?

Enda sättet som Reinfeldt uttalande kan närma sig rimlighetens rike är, tycks det mig, ifall antingen jämlikhetsidealet och kopplingen gemenskap-territorium slopas – så att radikal ojämlikhet mellan medborgare och andra människor som vistas här accepteras – eller genom att rättighetskatalogen blir till ett flygblad: dvs att vi skalar tillbaka på statens ambitioner tills dess att bördor och rättigheter inte längre blir ett avgörande problem. Huruvida den här typen av revolutioner var vad Reinfeldt ”innerst inne” egentligen ville tänker jag inte spekulera i. Huvudsaken är att dessa scenarier är helt otänkbara i det svenska samhället utan ett totalt sammanbrott. (Se återigen mitt förra inlägg om välfärdsstatens legitimitet.)

—Att skilja på kapacitet och ambitionsnivå

Så ska vi då inte alls diskutera i termer av hur mycket ”plats” vi har att ta emot flyktingar? Att Migrationsverket inte längre kan erbjuda ens det enklaste boende, eller att möjlighet till skolgång och annan service på många håll är begränsad just nu, innebär väl att Sverige är ”fullt” i nån mening av av ordet?

Ja, kanske, men jag vill nog inskärpa att man då måste vara på det klara med vad uttrycket betyder. Att varje omdöme om ”fullt” eller ”finns plats” är avhängigt en given ambitionsnivå i mottagande och integration. Detsamma gäller för övrigt även för ”tak”, ”gräns” och ”systemkollaps”, etc.

Detta låter oss särskilja två diskussioner. Den första är den deskriptiva: är det verkligen så att våra institutioner inte klarar av att hantera nuvarande nivå, är nödvändiga förändringar i personal och infrastruktur omöjliga inom rimlig tidshorisont, etc? Vi diskuterar då kapacitet. Men kapaciteten är naturligtvis kapacitet att uppnå en viss kvalitet – dvs måste bedömas i ljuset av en given ambitionsnivå. Den andra frågan är då att diskutera själva ambitionsnivån. Att kritisera någon som säger att det är ”fullt” eller ”vi har nått taket” eller dylikt kan alltså ha två helt olika innebörder.

Nu är jag inte säker, för den här tankegången föddes just, men jag undrar om inte ett grundproblem är att det inte i diskussionen om ”fullt”, ”kapacitet” och ”systemkollaps” görs en sådan distinktion. Dvs att en person kan kritisera en annan för alarmism eller överord kring att kapaciteten är överskriden, utifrån en helt annan ambitionsnivå.

Ambitionsnivån avgörs förmodligen i sin tur inte bara av ens politiska ideologi, utan också av en verklighetsuppfattning kring nuvarande flyktingström. Om man anser att flyktingsituationen innebär att människor som landar på Malmö C de facto ”flyr för sina liv från krigets Syrien”, snarare än söker sig till ett nytt samhälle för att påbörja ett nytt liv på ett sätt som är omöjligt som flykting i Turkiet eller Jordanien, då kommer rimligen ens bedömningar av vad som är acceptabelt – exempelvis tältläger och andra nödåtgärder, risktagande med framtida integration, etc – vara mycket olika. (Se annat inlägg: Läsreflektion: Sandelind och Miller om välfärdsstat, jämlikhet och asylrätt.)

—Några slutord—

Även om det är ovant att tänka på den politiska gemenskapen som frikopplad från territorium så tror jag det är en nyttig exercis. Inte bara för att förstå migration och de normativa frågorna i dagsläget, men också för att stora framtidsfrågor kan komma att underminera territorieprincipen. Är nuvarande migration, så som vissa förutspår, början på en ny folkvandringstid så kan det vara bra att med öppna ögon diskutera implikationerna.

Vi ser för övrigt andra typer av förväntningar och policy som också har bäring på den här frågan. Vi kan se att svenska medborgare på resa eller boendes utomlands tycks utveckla allt högre ställda förväntningar på hjälp från svenska beskickningar, och inom välfärdssystemet möter vi frågor om ansvar och finansiering av välfärdstjänster vid utlandsvistelse (exempelvis assistensersättning utomlands). Jag är inte insatt i dessa frågor, men rimligen kommer önskemål och förväntningar i den riktningen att öka i denna (än så länge) mer globala tidsålder. Detta ställer på ett annat sätt frågor kring gemenskapen och territoriet. Vilka åtaganden ”följer med” när den svenska medborgaren lämnar territoriet?

Å andra sidan har vi samtidigt diskussionen om papperslösas rättigheter (ganska i skymundan just nu, men oj så avgörande den kommer bli!). Här har jag inte funderat så mycket. Men det är intressant att riktingen här har varit att uttöka rättigheterna för papperslösa, dvs för personer som formellt nekats, eller inte sökt, att bli medlem av den politiska gemenskapen. Människor kommer alltså i besittning av ett knippe sociala rättigheter som (viss) vård och skola bara genom att ha passerat gränsen. Den yttersta triumfen för territorieprincipen och jämlikhetsidealet?