Om ni nu har börjat tröttna på flyktingkrisen, låt mig ge ett förslag på en annan känslig fråga som borde debatteras. Kanske får vi tid till detta under 2016. Stycket nedan är från polisen David Lindsö (i Expressen), som har sagt upp sig:
Men, den enskilt största anledningen till att jag har fått nog, är ett i mina ögon totalt havererat rättssystem. De senaste tre åren har jag jobbat som utredare av mängdbrott och jag måste tyvärr säga att jag troligtvis har slitit av hälften av mitt hår under denna tid. När man gång på gång får uppleva att ärenden som man slitit med i flera månader, trots glasklar bevisning, ändå leder till friande dom, då känns det rätt tröstlöst. I dag krävs praktiskt taget att gärningsmannen grips på brottsplatsen för att få honom fälld.
Jag kan tillägga att inte ens bar gärning räcker. Det är inte så många som känner till detta, men för fem år sedan blev jag under mitt jobb som lastbilschaufför rånad och frihetsberövad (instängd i lastutrymmet). Efter fällande dom i tingsrätten så friade hovrätten alla åtal som gällde brott mot mig. Stöld (dvs i relation till åkeriet och lastbilen) gick att bevisa, men efter att gärningsmännen i hovrätten börjat påstå att jag var med på hela kuppen så kunde hovrätten inte fastställa bortom rimligt tvivel att så inte var fallet. Alltså: inget rån och inget frihetsberövande, trots att polisen efter en biljakt lyckades gripa förövarna “på bar gärning”.
Jag har kommit över det hela. Nu utgör det mest en lärorik erfarenhet. Jag hade exempelvis inte kunnat ana att en fällande dom var så viktig, förrän den så att säga uteblev. Jag kunde inte tro att straff och erkännade kunde vara så viktigt. Och jag vet nu vad djup ilska innebär. Hur det känns i själen. Att vara så arg så att man ligger vaken om nätterna; drömmer om hämnd och revansch, om att få skälla ut domare och ledamöter. Ropa till jurister med sina priviligerade yrken och skyddade liv: “Sätt dig i en lastbil full av tobak och kör ut leveranser efter mörkrets inbrott! Tycker du verkligen att chaufförer ska lämnas rättslösa?!”. Det var en rättfärdig ilska, men blandades i ärlighetens namn också med ett socialt förakt. Det är nyttigt att uppleva hur en sådan mix känns – bara man lyckas ta sig ur det.
Hursomhelst, den här polisen som har sagt upp sig ger en annan sida av saken: hur demoraliserande måste det inte vara som polis i sådana fall som mitt. När de gjort allt grundjobb, alla förhör, all teknisk bevisning, i ett fall där gärningsmännen till och med greps på plats, och ändå blir de åtalade inte dömda för att ha gett sig på och spärrat in en av de medborgare polisen har som uppgift att skydda. Jag skulle inte heller kunna jobba i ett sådant system.
Så, är ni trötta på flyktingkrisen så har ni här en annan påstådd “systemkris” att diskutera. Det är naturligtvis comme il faut för belevade människor att stå upp för höga beviskrav. Är det av just det skälet som tendensen kanske har gått för långt?
Björn Östbring 